Jussis far David föddes 1873 i Strömsbruk i Harmånger. Han följde tidigt med föräldrarna till Finland och tillbringade en stor del av ungdomen där. Vid tjugo års ålder reste han tillbaka till Sverige och arbetade bl. a i verkstäderna vid Separator i Stockholm och Domnarvet i Borlänge. 1899 reste han till Amerika för att som så många andra vid den tiden söka lyckan där. Han prövade på olika yrken men det avgörande för hans framtid var att han lyckades komma in vid Metropolitans operaskola och få sin vackra tenorröst utbildad. När han återkom till Sverige, uppmärksammades han av den musikintresserade kung Oscar II och fick ett stipendium för att studera vid konservatoriet i Wien.

David Björlings begåvning erkändes bl. a av Vilhelm Stenhammar, men han råkade i konflikt med operaledningen i Stockholm och kom aldrig att sjunga på Kungl. Teatern. Istället kom han att bli konsertsångare och sånglärare. Han gifte sig 1909 med Ester Sund från Stora Tuna och slog sig ned där. Redan före bröllopet föddes förste sonen Olle. Johan Jonatan, som skulle komma att kallas Jussi, föddes den 5 februari 1911 i ett hus vid Magasinsgatan i Borlänge. Ester vistades hos släktingar före nedkomsten, medan David var på turné. Datumet framgår av barnmorskans journal, medan kyrkans födelsebok anger den 2 februari, och detta datum firade Jussi själv som sin födelsedag. 1912 fick David och Ester en tredje son, Gösta.

David hade tankar om hur man skulle kunna lära barn sjunga vid mycket unga år, som han bl. a utvecklade i ett litet häfte "Hur man skall sjunga". Han började undervisa sina barn mycket tidigt; Jussi sade att han "kunde noterna innan han kunde bokstäverna". I december 1915 fick hans tre söner debutera för offentligheten i Trefaldighetskyrkan i Örebro. David var då sånglärare där, och pojkarna framträdde tillsammans med faderns vuxna elever.

Efter denna lyckade debut började David turnera med sina pojkar. 1917 drabbades emellertid familjen av en katastrof. Ester hade länge lidit av tuberkulos, och när hon i april väntade sitt fjärde barn, låg hon redan dödssjuk på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon kunde trots detta ge livet åt en frisk pojke, som fick namnet Karl, men avled några dagar senare på sin 35-årsdag. Karl togs om hand av släktingar men skulle när han vuxit upp också han ansluta sig till familjens sångensemble.

David Björling reste hösten 1919 med sina tre äldsta pojkar till Amerika och turnerade där under 1 1/2 år från kust till kust genom svenskbygderna som "The Bjoerling Male Quartet". I början av resan fick pojktrion också spela in sex sånger på grammofonskiva. Efter hemkomsten till Sverige bosatte man sig åter i Dalarna och köpte så småningom ett hus i Karlsarvet i Leksand som skulle bli deras fasta punkt så länge David levde.

I början av 1926 befann sig David och pojkarna på en intensiv turné i Skåne, då fadern insjuknade i magsår och låg en period på Ystads lasarett. Efter turnéns slut reste familjen till Västervik, där han insjuknade på nytt. Det visade sig den gången vara blindtarmsinflammation, och eftersom David kom för sent under vård hade blindtarmen hunnit brista. Han avled i Västervik den 13 augusti 1926.

Pojkkvartetten försökte nu fortsätta en tid med hjälp av en vän till familjen, men upplöstes snart och Jussi kom tillbaka till Ystad där han bl. a arbetade i "Belysningsmagasinet". Han fick i Ystad kontakt med apotekaren, bassångaren mm professor Salomon Smith, som kände operachefen i Stockholm, John Forsell, och kontaktade honom angående Jussi. Operachefen lovade att lyssna på den unga talangen, och under 1928 gjorde Jussi flera uppsjungningar för Forsell. Efter en av dessa skrev Forsell i sin dagbok. "Blott 17 år. Ett fenomen. Bör anammas och skötas. Bör kunna bli något."

Våren 1928 gjorde också Jussi sitt första radioframträdande. Forsell såg till att han sökte in vid både Konservatoriet och Operaskolan, där operachefen själv på båda ställena blev Jussis sånglärare. Forsell ombestyrde också att hans elev inackorderades hos en rektorsfamilj och att han fick ett stipendium för sin försörjning, och åtog sig dessutom att vara Jussis förmyndare. Denne hade under den första tiden i Stockholm varit inneboende hos en familj Hellström. 1928 fick han med dottern i familjen, Linnea, sonen Rolf, som också en gång skulle bli tenorsångare. I september 1929 gjorde Jussi Björling sina första skivinspelningar.

Jussi visade sig ha lätt för att lära och fick den 20 augusti 1930 debutera i en större roll på Stockholmsoperan, Don Ottavio i Mozarts Don Juan (redan den 21 juli hade han framträtt i den lilla rollen som lykttändaren i Manon Lescaut). Samma höst uppmärksammades han än mer som Arnold i Rossinis Wilhelm Tell. Med Jonathan i Nielsens Saul och David hade Jussi i januari 1931 utfört den tredje av de föreskrivna debutrollerna och undertecknade i maj sitt första permanenta kontrakt med Operan. Den 29 juli samma år fick han ett sensationellt genombrott hos publik och kritik i Köpenhamn vid en konsert på Tivoli, och återvände under de närmaste somrarna dit som stor publikfavorit.

I juni 1935 gifte sig Jussi med Anna-Lisa Berg, en sopran som han träffat under studietiden. De skulle få tre barn, Anders, Lars och Ann-Charlotte, varav de två yngsta också skulle bli verksamma som sångare. Jussi fick utom äktenskapet en dotter Kickie, som bortadopterades vid födelsen. Anna-Lisa ägnade sig de närmaste åren åt familjen, men i slutet av 40-talet skulle makarna börja framträda tillsammans, främst på konsert- men också på operascenen.

Jussi Björling var nu etablerad som förste tenor och publikfavorit på Operan i Stockholm men kunde inte förrän 1936 och 1937 göra egna gästspel på utländska operascener. I mars 1936 gav han konserter i Wien och sjöng opera i Prag; senare på våren blev det också mycket uppmärksammade operaframträdanden i framför allt Prag och Wien. Samma år tog Jussi upp bl a Canio i Pajazzo, Pinkerton i Madame Butterfly och Tonio i Regementets dotter på repertoaren i Stockholm. 1937 återvände han för ett längre operagästspel till Wien och gästade då också flera tyska scener och Budapest-operan. På hösten spelade han in den enda film där han gjorde en huvudroll, Fram för framgång, strax innan han via London och konsertdebut där reste till Amerika och den första av sina många turnéer som tenor i USA.

Amerikaturnén blev en stor framgång, med bl. a tre radiosända konserter och amerikansk operadebut i Chicago i Rigoletto och Bohème. Jussi kunde teckna ett kontrakt med Metropolitanoperan för nästa säsong, och hans mycket väl mottagna debut där i Bohème den 24 november 1938 var en milstolpe i hans karriär. Efter hemkomsten sade han upp det fasta kontraktet med Stockholmsoperan men skulle ofta återkomma dit som gäst under hela sitt liv. Under 1938 blev Jussis sista nya roll i Stockholm under det gamla kontraktet Vasco da Gama i Afrikanskan.

1939 gjorde Jussi sin operadebut i London i Trubaduren och samarbetade första gången med Arturo Toscanini i Verdis Requiem vid festspelen i Luzern. Den amerikanska turnén 1939/40 sträckte sig också till Kanada och Kuba, och han gjorde på våren för första gången inspelningar i USA. Vid det här laget hade Jussi gjort en imponerande mängd inspelningar i Sverige i både lätt och seriös repertoar, i den senare och ofta även i den förra tillsammans med hovkapellmästare Nils Grevillius.

Jussis sista Amerikaturné innan krigshändelserna spärrade av Atlanten blev hösten 1940 - våren 1941, med bl. a operadebut i San Francisco, där han kom att bli en ofta återkommande gäst. I december kunde Jussi öppna Metropolitans säsong som kung av Sverige, kostymerad som Gustav III i Maskeradbalen. Under resten av kriget stannade han till största delen kvar i Sverige, med ett ivrigt konserterande över hela landet, delvis som fältartist. Han sjöng dock en del utomlands, främst i Danmark och Finland, och gjorde sin italienska operadebut 1943 i Trubaduren i Florens.

Efter kriget återkom Jussi i oktober 1945, strax efter att hans självbiografi "Med bagaget i strupen" publicerats, till Amerika för en lång turné, som bl. a innefattade opera vid Metropolitan och flera radiokonserter. De följande åren kom han mestadels att tillbringa en större eller mindre del av vinterhalvåret i USA, men var på somrarna alltid hemma i Sverige. På sommarstället på Siarö kunde han koppla av med gäddfiske, men hade också alltid tid för de friluftsframträdanden där han nådde den breda publiken, t ex på Skansen och Gröna Lund i Stockholm och i Furuvik vid Gävle. I Amerika tog Jussi Björling upp två nya operor på repertoaren: Puccinis Manon Lescaut 1949 och Verdis Don Carlo 1950, den senare vid den föreställning som inledde Rudolf Bings era som chef för Metropolitan.

I Europa förblev alltså Jussi flitigt aktiv i Sverige. Han sjöng också en hel del i de nordiska grannländerna och på 50-talet konserterade han många gånger i Storbritannien, men på den europeiska kontinenten hördes han sällan. Undantag utgjorde främst två operagästspel i Milano: i Rigoletto 1946 och i Maskeradbalen 1951. Säsongen 1954/55 inställde han den sedvanliga Amerikaturnén och gjorde istället bl. a en stor konsertturné till Sydafrika. Hösten 1955 kontrakterades han till Chicago-operan, dit han sedan regelbundet återkom. Där ägde hans enda två framträdanden rum tillsammans med den artist som oftast konkurrerat med honom på listorna över århundradets främsta sångare, Maria Callas (i Trubaduren).

De sista åren av 1950-talet började Jussi Björling få hjärtproblem och låg i flera perioder på sjukhus. Han ville inte slå av på sitt turnerande i någon större utsträckning, och stor uppmärksamhet väckte det när han i mars 1960 trots akuta hjärtbesvär insisterade på att få genomföra en föreställning av Bohème på Covent Garden i London (första gången han sjöng där sedan 1939). Strax innan hade han i Stockholm sjungit vad som skulle visa sig bli hans sista operaföreställning på "hemmascenen" (Trubaduren). Natten till den 9 september 1960 drabbades Jussi Björling på sommarstället på Siarö i sömnen av en hjärtattack, som tog hans liv vid 49 års ålder. Att världen därmed förlorade en av sina allra största artister under århundradet står idag klarare än någonsin. Floden av skivutgåvor och de många internationella omröstningar som vunnits av Jussi (se t ex Björlingmuseets hemsida ) talar sitt tydliga språk om hur hans konstnärskap lever.