Månadens Jussi september 2018
När David Björling lät sina tre söner Olle, Jussi och Gösta framträda vid en konsert i Trefaldighetskyrkan i Örebro den 12 december 1915, kunde ingen ana, allra minst han själv, att de tre gossarna (och David) under de följande 12 åren skulle komma att ge närmare 1000 konserter runt om i Sverige och även i USA. Starten på turnélivet lät visserligen vänta på sig ett drygt halvår, men efter en mjukstart i juli 1916 i före detta hemstaden Borlänge, följd en månad senare av en handfull konserter i grannstaden Falun, var artisttillvaron redan i full gång. De första två åren rörde de sig i huvudsak i Dalarna med omnejd, men efterhand vidgades ramarna. När David och pojkarna på hösten 1919 avseglade till det stora landet i väster, hade de redan utforskat stora delar av Mellansverige och var rutinerade artister och resenärer.
Pojkarna på väg till USA år 1919
Men givetvis var det något speciellt med att åka utomlands. David hade emellertid både släkt och andra kontakter ’over there’ sedan sin första USA-sejour i början av seklet, och han hade lagt upp en omfattande turnéplan, som i första hand gick till svenskbygderna i norr. Vårvintern och våren 1920 tillbringades i Illinois, med ’Sveriges tredje största stad’, Chicago som centralpunkt. Under sommaren och hösten gick färden vidare till Minnesota, där David upprättade sitt högkvarter i Duluth, en stad med idag cirka 90 000 invånare. Den är administrativ huvudort i Saint Louis County och är belägen vid Övre sjön (Lake Superior). Staden har en av Nordamerikas största insjöhamnar. Skogsbruk och sågverksindustri är viktiga näringsgrenar i regionen, och inslaget av svenskättlingar var stort på 1920-talet, framför allt sådana med rötter i Småland och på Öland. Den för en svensk allmänhet mest kända kulturpersonligheten på senare tid som kommer från Duluth, torde vara Bob Dylan. September 1920 tillbringade David och pojkarna där, och i den här artikeln ska vi göra några nedslag under den perioden.
Jussi, Olle och Gösta i USA 1920/21
Jussi själv hade väldigt vaga minnen av vistelsen. I sina memoarer ”Med bagaget i strupen” skriver han:
”Vi sjöngo mest i kyrkor och jag minns hur jag stod och sjöng en liten sång som heter ’Giv mig änglavingar’ och under tiden räknade prismorna i takkronorna. Det gick som en maskin, en mekanisk ramsa. Jag vet inte om det är rätta sättet att få änglavingar, men jag tror att det är så alla barn göra då de uppträda offentligt. Vi sjöngo både på svenska och engelska, bland annat många av Davids psalmer. Solo sjöng jag en liten visa, ’Aftonsång’ av Berg.”
Lyssna på pojkarna som sjunger "O hur stilla" inspelad 1920 i USA
Inte heller lillebror Gösta hade några nämnvärda musikaliska minnen av Amerikavistelsen. Å andra sidan beskriver han i sin bok ”Jussi – boken om storebror” åtskilliga rackartyg som de båda minstingarna ägnade sig åt. Olle var tydligen inte så lagd åt det hållet. En svensk dam, Greta Forsberg, som fanns med på Amerikalinjens ”Stockholm” vid överfärden till USA, beskriver gossarna i en artikel i Röster i Radio sålunda: ”Olle, den äldste, tio år, verkade mycket brådmogen. Han kallades också av bröderna ’Professorn’ och var den lilla truppens ledare. Gösta, den minste, sju år, var mycket söt med ett litet blygt leende. Jussi, åtta år, knubbig, livlig och farligt impulsiv. Han ville gärna sitta bekvämt, då han någon gång satt, ofta i någons knä. En gång, då han placerat sig riktigt skönt hos en ung dam, slog han hänförd armarna om henne och utropade: ’Snälla tant, gift dig med min pappa!’”
För att ge en bild av den arbetsbörda som lades på de unga gossarnas axlar, kan vi bara studera ’arbetsschemat’ för tiden i Minnesota:
7 juli Minneapolis, Augustanakyrkan
8 juli Minneapolis, Immanuelskyrkan
21 juli Minneapolis, Svenska templet
28 juli Minneapolis, Bethlehemskyrkan
1 aug Willmar, Lutherska Bethelkyrkan
6 aug Oak Park, Metodistkyrkan
8 aug – 1 Atwater, Svenska lutherska kyrkan
8 aug – 2 Grove City, Kyrkan
13 aug Willmar, Fria lutherska kyrkan
15 aug New London, Lutherska Libanonkyrkan
27 aug Kandiyohi, Lutherska Tripoliskyrkan
29 aug – 1 Atwater, Svenska lutherska kyrkan (Sveakyrkan)
29 aug – 2 Grove City, Lutherska Christinakyrkan
5 sept Duluth, Svenska lutherska Betaniakyrkan
17 sept Duluth, Svenska lutherska Betaniakyrkan
19 sept – 1 Hibbing, Svenska lutherska kyrkan
19 sept – 2 Hibbing, Lutherska Immanuelskyrkan
20 sept Two Harbors, Svenska lutherska Emanuelskyrkan
21 sept Superior, Wisconsin, Svenska lutherska pilgrimskyrkan
22 sept Virginia, Svenska lutherska kyrkan
23 sept Eveleth
24 sept Virginia, Finska lutherska kyrkan
26 sept Hibbing
27 sept Duluth, Första lutherska kyrkan
29 sept Cloquet
30 sept West Duluth, Svensk-finska lutherska Bethelkyrkan
5 okt Duluth, Svenska missionstabernaklet
12 okt St. Peter, Svenska lutherska kyrkan
13 okt St. Peter, Gustavus Adolphus College, Auditorium
29 framträdanden på 98 dagar, det är ungefär ett var tredje dag! För att inte tala om den sista tvåveckorsperioden av september med 12 framträdanden på 14 dagar. Här kan man tala om kvalificerat barnarbete! Lägg också märke till att det sista framträdandet i Minnesota var på Gustavus Adolphus College i St. Peter, där sonen Anders sedermera kom att ha sin arbetsplats. Ett intressant sammanträffande.
På resa i USA
Detta var den kanske mest intensiva perioden under amerikaturnén, men inte var det mycket lindrigare under resten av tiden. I de lokala tidningarna, varav vissa var svenskspråkiga, förekom åtskilliga förhandsnotiser, samt en och annan recension. Om konserten den 5 september i Bethaniakyrkan i Duluth skrev tidningen Augustana en tänkvärd artikel.
Bethaniekyrkan i Duluth
Man kan där konstatera att den stavningsreform, som genomfördes i Sverige 1906, inte hade vunnit gehör i de amerikanska svenskbygderna, trots att nästan femton år förflutit:
”Under söndagens lopp bereddes oss ock ett oförmodadt tillfälle att lyssna till några nummer af de sjungande bröderna Björling. Alla funno, att ryktet talat sant. Dessa gossar … sjöngo med en precision och färdighet, som förvånade hela auditoriet. De sjöngo och som hemlands svenskar gemenl. pläga sjunga: ej blott att med fylliga toner bjuda på en vacker melodi, utan ock uttala orden tydligt och klart. Hvilken solosångare bland oss gör verkligen så? Man hör melodien, men inga ord. Då gör det ju detsamma, om man sjunger på något språk alls? Detta dock ej deras, men lärarens fel. Dessa gossar ha hos sin fader fått hvad som numera borde höra till verklig tidsenlig sång. I unge sångare, glömmen icke detta, och i skolen lyckas bättre! Så bör ingen försumma, som har tillfälle därtill, att lyssna till denna sångartrupp ’från hembygdens skogar och dalar’.”
Lyssna på pojkarna som sjunger " I himmelen" inspelad i USA 1920
Från Duluth, gjordes den 20 september en avstickare till den lilla staden Two Harbors, som också ligger vid Lake Superior. En notis i Superior Evening rapporterade om framträdandet i Svenska lutherska Emanuelskyrkan. Något överraskande kan man där läsa att Mrs Gust Anderson fick den ’spännande’ upplevelsen att ackompanjera David och pojkarna. ”Jag kommer aldrig att glömma hur samvetsgrann och pedantisk fadern var gentemot pojkarna under övning och framförande.” Det hade inte kommit något förhandsbesked till organisten, berättade hon. De bara kom in i kyrkan och bad om en ackompanjatör, och eftersom hon var organist där vid tillfället så fick hon lov att spela. ”Och fadern var inte mindre sträng mot ackompanjatören. Han förväntade sig inget annat än det bästa för sig och pojkarna.”
Något liknande berättas från ett annat tillfälle. En viss Violet Hertzman fick besked strax före konserten att hon skulle spela, och fick knappt någon tid alls att repetera med sångarna. Likafullt ”spelade hon varje nummer fulländat och följsamt till Herr Björlings och hans söners stora tillfredsställelse.” Planläggningen var uppenbarligen inte så minutiös som man kunde förvänta sig.
En förhandsartikel i Virginia Daily Enterprise inför en konsert den 22 september får avrunda denna exposé om tiden i Minnesota:
”En konsert kommer att ges nästa onsdag kväll i Svenska lutherska kyrkan med David Björling och hans söner. Herr Björling har studerat vid Metropolitan School i New York och vid Konservatoriet i Wien. Hans söner, 6, 7 och 10 år, sjunger mycket likt Schumann-Heink*. De har inhöstat applådåskor varhelst de har framträtt. De som har hört dem kan sanningsenligt säga att de inte har hört deras like. Ole, den 10-årige sångaren från nordlandet, sjunger sina solon som en man. Hans röst är klockren och hans uttal ojämförbart tydligt. Den sexårige Gosta fängslar alltid publiken med sitt solo ’Här kommer far’ av A. Bond.
Till musikälskare vill vi säga, missa inte chansen att höra dessa unga sångare. Det är en upplevelse av sällsynt slag. Herr Björling tror att sång är för barn ett av de främsta sätten att hålla sig friska. Det skänker hälsa och lycka och är ett utmärkt sätt att stärka lungorna.”
*.jpg)
Ernestine Schumann-Heink (1861 – 1936) var en tjeckiskfödd altsångerska som allmänt ansågs som en av sin tids främsta, berömd för sin kraftfulla, vackra och fylliga röst, sin smidighet och sitt stora röstomfång. Hon debuterade professionellt redan vid 16 års ålder. Hon sjöng under Gustav Mahler på Covent Garden i London och mellan 1896 och 1914 medverkade hon vid Bayreuthfestspelen. 1899 sjöng hon för första gången på Metropolitanoperan och framträdde sedan regelbundet där till 1932. Hon var en av de första grammofonsångarna och gjorde sin första inspelning år 1900. Många av dessa finns utgivna på CD, däribland ”Stilla natt” inspelad 1935, när hon var 74!
Göran Forsling
