Månadens Jussi november 2018
Efter en lång och intensiv vårsäsong 1959, som började på London Palladium den 4 januari och avslutades i Royal Albert Hall den 31 maj, och däremellan omfattade talrika resor kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, hade Jussi behov av att varva ner under sommarmånaderna. Vid sidan av ett par enklare uppdrag i Blå hallen, det traditionella sjungandet på Skansen på Svenska flaggans dag och en konsert på Gröna Lund, kunde han tillbringa tiden tillsammans med familjen på Siarö och lura en och annan gädda ute i Siarösundet. Ett avbräck innebar också skivinspelningen av Puccinis Turandot, tillsammans med Birgit Nilsson och Renata Tebaldi i Rom i juli.
Gröna Lund 20 augusti 1959
Konserten finns inspelad och ingen som lyssnar på den kan ana att han inte var i toppform.
Dagspressens skribenter var också överväldigade. ”Sällan har man hört Jussi Björling i en sådan strålande form”, skrev Dagens Nyheter, och flera kritiker tog fasta på att han ”på begäran” framförde en kuplett. Nu var det ju inte vilken kuplett som helst utan ”Nu är jag pank och fågelfri” ur Tiggarstudenten. Signaturen Marja var på sitt mest måleriska humör: Himlens gråmelerade molntäcke avskräckte inte publiken, som strömmade till i stora skaror. Armbåge vid armbåge applåderade sedan gammal och ung och ropade ’bravo’ med sådan glöd och övertygelse att en sydlänning hade känt sig som hemma och inte bland stela svenskar i den kalla nord. En svensk-amerikan i bredbrättig hatt skämdes inte att öppet torka en tår ur ögat, när Jussi Björling sjöng högstämt fosterländskt så att högtalarna och de patriotiska hjärtana nästan höll på att sprängas.”
Klicka här för att höra Jussi sjunga "Nu är jag pank och fågelfri" på Gröna Lund 20 augusti 1959
Men några dagar senare, dagen före en planerad konsert på Skansen, fick han en ny attack, och denna gång fördes han till Röda korsets sjukhus, där han blev inlagd. I början av september var han dock tillbaka i hemmet på Karlavägen. ”Helt återställd”, upplyste dottern Ann-Charlotte. Några ytterligare engagemang var inte inplanerade, utöver ytterligare en operainspelning i Rom i slutet av september. Denna gång var det Puccinis Madama Butterfly mot Victoria de los Angeles. Inspelningarna gick bra men i den stora kärleksduetten kollapsade Jussi, troligen på grund av den hetta som rådde i Rom just då. Inspelningen belönades 1961 med en Grammy för bästa operainspelning.
Porträttbild 14 oktober 1959
var där och spelade in ett kort avsnitt därJussi och Benny jammar tillsammans.
Efter dessa preludier är vi framme vid november 1959, som artikeln egentligen skulle handla om. Då gav stockholmsoperan en söndagsmatiné av Puccinis Manon Lescaut. Jussi ersatte Einar Andersson och sjöng mot sin mesta duettpartner Hjördis Schymberg och i orkesterdiket återfanns Jussis favoritdirigent Nils Grevillius. Operan direktsändes också av radioteatern, och i den första pausen intervjuades Jussi av Bo Teddy Ladberg och berättade minnen från sina många utländska gästspel. Radiolyssnarna njöt av både intervjun och sången och närvarande kritiker hade bara gott att säga om föreställningen. Men Jussis hälsa var vacklande och kollegorna på scenen var bekymrade över hans fysiska tillstånd. Kören iakttog honom med sådan omsorg att de hade svårt att förmedla den uppsluppna stämning som råder i operans först akt. Hjördis Schymberg kom ihåg att Jussi inte, som han brukade, gick ner på knä i sista akten, utan han satt på en sten. ”Jag minns att jag låg där lutad mot hans bröst. Jag kunde känna han hjärta slå otroligt hårt under kostymen. Han måste ha känt sig obehaglig till mods men han sjöng ändå lysande. Kollegan Gertrud Pålson-Wettergren hörde föreställningen på radion och ringde efteråt till operan och fick prata med Jussi. Hon gratulerade till att det låtit så bra. Han blev oerhört glad över hennes positiva reaktion och tackade varmt. Men när hon senare mötte honom på NK såg hon också hur klen han såg ut. Han hade gått ner i vikt, och viktminskningen syntes i hans ansikte. Hon varnade honom: ”Jussi, det är inte bra att banta för mycket.” Han log eftertänksamt och svarade: ”Jag kommer inte att bli gammal heller – alldeles som Gösta.”
Men krafterna stod honom ännu bi. Han var kontrakterad för åtta föreställningar på Metropolitanoperan i New York under november och december. Där hade han hade inte framträtt sedan i början av april 1957, och intresset var stort inför hans comeback. Den 16 november stod han åter på scenen. Richard Lewis skrev i decembernumret av Musical America:
Jussi som Turiddu, Stockholm 1954
Björling, som varit frånvarande i två år, är en av de stora tenorerna i vår tid. Hans klara och vackert fokuserade röst kunde, även när den hördes i prologen bakom den tjocka ridån, förmedla en extatiskt förfinad uttrycksfullhet, allomfattande i sin värme. Hans känsla för dramatik är osviklig, och hans förmåga att skapa en nyanserad bild av rollfiguren lika träffsäker. Man glömmer inte känslofullheten i Björlings röst, när han inser att han kommer att dö i duellen med Alfio och han plötsligt blir ett skälvande barn som ber sin mor att välsigna honom och ta hand om Santuzza. Det kommer att dröja länge innan vi får höra duetten med Santuzza sjungen som Björling gjorde den med Giulietta Simionato – en duett som gradvis växte i elementär känslostyrka tills, slutligen, publiken var helt hypnotiserad.
Hela föreställningen, med Simionato som Santuzza, Rosalind Elias som Lola, Walter Cassel som Alfio, Thelma Votipka som Mamma Lucia och Nino Verchi utsökta dirigering, lyfte fram Björlings hemkomst på ett sätt som anstår en historisk tilldragelse.”
Cavalleria spelades även den 27 november, men då med Zinka Milanov som Santuzza. Däremellan sjöng Jussi också i Tosca den 21 november. Hans motspelare var då Maria Curtis Verna (1921 – 2009), amerikansk sopran som inledde sin karriär i Italien men återvände till USA på 50-talet och debuterade på Metropolitan 1957, och Cornell MacNeil (1922 – 2011), amerikan även han och en av de främsta Verdisångarna på 60-, 70- och 80-talen. Båda sångarna var i fin form men det var Jussis insats som New York Herald Tribunes recensent mest fäste sig vid: ”Den svenske tenorens sång var vokalt tilltalande och uppfyllde musikens känslomässiga krav. I början av första akten föreföll han en aning spänd, men Björling visade sin vanliga förmåga till vokala nyanser. Hans trots mot Scarpia i nästa scen var kraftfullt och utmanande och inledde en ovanligt övertygande kamp med Scarpias hejdukar, medan ”E lucevan le stelle” var beundransvärd för tonen, smakfullheten och den uttrycksfulla övertygelsen.”
Klicka här för att höra ett utdrag från Tosca 21 november 1959
I december sjöng Jussi i ytterligare två Toscaföreställningar och en Cavalleria samt två Faust, där Marguerite var Elisabeth Söderström, men om det har jag skrivit i en tidigare artikel (se ”Arkiv” Månadens Jussi december 2015).
Göran Forsling
