Prismotivering till Daniels Johansson, mottagare av Jussi Björlingsällskapets pris 2014.
Smålänningar är kända för att vara uthålliga och strävsamma.
Det är i grunden goda egenskaper för den som tänkt sig en karriär som tenor. Kanske är tenorfacket det mest exhibitionistiska och samtidigt mest iakttagna och därmed också mest pressande röstfacket att förvalta.
Krävande frasering i snart sagt alla välkända arior. Varje gång upp till bevis och ariorna kröns av ofta halsbrytande kadenser eller mycket höga toner som skall hållas länge och väl för att övertyga en kräsen publik.
Man måste helt enkelt ha marginaler och en smula lätt för sig.
Man ska trivas att klättra upp till det höga b:et,h:et eller höga C:et,
och litet nonchalant stanna där en stund och se obesvärad ut.
Undra på att tenorens höga toner ofta jämställs med trapetsartistens tredubbla saltomortal utan skyddsnät.
När man lyssnar till den småländske tenoren Daniel Johansson så gör man genast ett konstaterande. Den här killen trivs bra uppe i svajmasten och har inte anlag för svindel.
I Daniel Johansson har vi en tenor av prima virke. En riktig masurbjörk, för lång och ståtlig är han också. En mindre vanlig egenskap bland tenorsläktet.
Daniel har en tenorklang som ständigt söker sig uppåt och som trivs på hög höjd. Det finns mängder av tacksamma roller för honom därute och han har redan beseglat praktpartier såsom titelrollen i Gounods Faust och Rodolfo i La Boheme.
I Daniel Johansson skönjer vi en ytterst attraktiv och användbar tenor som med sitt blanka och välklingande instrument kommer att ge tusenden högstämda musikupplevelser många år framöver.
Skrift på prisvasen:
Daniel Johansson – en ytterst attraktiv och användbar tenor –
blank och välklingande.
__________
Prismotiveringen lästes upp för Daniels Johansson av Jussi Björlingsällskapets ordförande Bengt Krantz i samband med prisutdelningen på Skansen den 9 augusti 2014.
