Månadens Jussi november 2019

Om november 1959

Hösten 1959 har jag redan avhandlat i Månadens Jussi november 2018, men när jag nu återvänder dit är det ur ett lite annorlunda perspektiv, som kanske kan ge ytterligare en dimension till Jussis konstnärskap. Att Jussis planer denna höst stäckades av sjukdom och begränsades till ett fåtal framträdanden har redan nämnts tidigare, men det är intressant att de få tillfällen som blev av nästan samtliga dokumenterades på skiva. Den 20 augusti gav han en konsert på Gröna Lund (utgiven på Bluebell ABCD 114). I slutet av september var han i Rom och spelade in Madama Butterfly tillsammans med Victoria de los Ángeles. Trots vissa besvär med hjärtat genomfördes inspelningen, som inte gavs ut förrän efter hans död men 1961 belönades med en Grammy för bästa operainspelning (Warner Classics 7636342).

Klicka här för att höra kärleksduetten ur Madama Butterfly med Victoria de los Angeles 1959
 


Teckning av Ivan Opffer 15 oktober Falkonercentret
Den 15 oktober besökte han det då nyöppnade Falkonercentret i Köpenhamn för en konsert tillsammans med Bertil Bokstedt. Först drygt 65 år senare uppdagades att konserten hade spelats in – i förstklassigt ljud dessutom – och det väckte en hel del uppmärksamhet när inspelningen kom ut på CD härom året (JPS Records JPS 682).

 

 

 

 

Klicka här för att lyssna på Mozarts Die Zauberflöte - "Dies Bildnis ist bezaubernd schön" på Falkonercentret 15 oktober (sjungen på svenska)

Den 1 november sjöng han på Stockholmsoperan mot bland andra Hjördis Schymberg och Hugo Hasslo i Manon Lescaut.

Föreställningen sändes i radio och delar av den gavs ut på skiva. I år har den utkommit i komplett och ljudmässigt uppfräschat skick (Immortal Performances IPCD1110-2).

Sedan bar det av till New York och Metropolitanoperan, där han var bokad för åtta föreställningar under november-december, däribland ett par Faust med Elisabeth Söderström som Marguerite. När han den 16 november äntrade scenen för att sjunga Turiddu i Cavalleria rusticana var det hans första framträdande där på mer än två år. Återkomsten inleddes dock diskret, eftersom Turiddus första insats i operan sker i Sicilianan som är insprängs i orkesterförspelet och sjungs bakom fördragen ridå. Men när den upprörda introduktionen till duetten mellan Santuzza och Turiddu spelades och Jussi kom in på scenen, då exploderade auditoriet i applådåskor som avbröt föreställningen. Anna-Lisa Björling berättar i sin och Andrew Farkas’ bok om Jussi:

”Föreställningen förlöpte lysande. Ovationerna efteråt var större än man kunde begära. I sällskap med en så elektrifierande artist som Giulietta Simionato, agerade Jussi storartat och gjorde än en gång artistiskt tummen ner åt de kritiker som rynkade på näsan åt hans sceniska förmåga. De två tillsammans fick konfrontationen mellan Santuzza och Turiddu att pulsera av sjudande passion. Detta var en av Giuliettas stora roller, vokalt och teatermässigt, och hon lyfte fram känslan av äkta kött-och-blod i sin rollgestaltning. När Turiddu gjorde sorti efter Santuzzas förbannelse, försökte dirigenten Verchi att fortsätta, men publiken tappade helt fattningen. Deras rop, ylanden, klappanden och stampanden dränkte musiken och föreställningen avbröts. Jussi var nu totalt involverad i dramat, sjöng en eldig Brindisi och avslutade med kanske den mest italienskklingande Addio alla madrejag någonsin hört honom leverera. För en gångs skull var den komplett med snyftningar som tycktes flöda naturligt från musiken. Det var en remarkabel föreställning, men den hetlevrade sicilianaren Turiddu var alltid en praktroll för den kylige, nordiske’ Jussi Björling."

Klicka här för att höra "Addio alla madre" ur Cavalleria 16 november 1959 

Den då tonårige Ed Rosen, som såg föreställningen från ståplats, berättade mer än 40 år senare hur han mindes Jussis entré. Minnesbilden var speciellt stark eftersom detta var första gången han såg Jussi. Jussi kom in men han kunde inte sjunga. Publiken exploderade, det ropades ”bravo” och ”välkommen tillbaka”, det var vilda applåder och orkestern fick sluta spela. Detta pågick i mer än tre minuter och till slut gick Jussi ut. Orkestern tog om introduktionen och den här gången kom han in och ”fick tillåtelse” att sjunga. ”Det var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om att en sångare gjort entré, gått ut och gjort entré igen för att föreställningen skulle kunna fortsätta”, berättade Ed, och fortsatte: ”När föreställningen väl kom igång var sången glödhet – kanske inspirerad av publiken, eller den eldiga Simionato, eller båda – och Jussis sång flödade fritt och känslofyllt. Det jag hade hört om att han var en ’kylig’ sångare kunde inte vara längre från sanningen. Han och hans storartade Santuzza sjöng båda två som om deras liv stod på spel och publiken jublade som galningar många gånger den kvällen.” Även den föreställningen spelades in – dock inte officiellt utan i smyg från sufflörluckan. Några avsnitt har funnits tillgängliga på CD tidigare (Documents 600129 eller Bluebell 73306658514363) men den kompletta operan är på gång från Immortal Performances.

Jussi sjöng ytterligare en Cavalleria den 27 november, denna gång med Zinka Milanov som Santuzza. Däremellan, den 21 november, var det Tosca som stod på menyn och där hette hans motspelare Mary Curtis-Verna och Cornell MacNeil. Den förstnämnda skulle han möta igen en månad senare, då han på nytt sjöng Cavalleria rusticana, vilket blev Jussis sista Metropolitanföreställning. New York Times skrev om Jussis insats: ”Fastän han visuellt inte är imponerande i rollen, är Björlings musikaliska resurser alltjämt tillräckligt stora för att kompensera det. Han skapade det väsentliga i rollen med sin röst och med en stark känsla för musikalisk timing. Av vokal skönhet fanns hans sedvanliga mångfald, även om ett par centrala ställen saknade den maximala kraften.” Utdrag ur föreställningen finns också på skiva (Documents 600129 eller Bluebell 73306658514363).


Ann-Charlotte Björling hjälper till med sminkning av Turiddu på Metropolitan 1953

 

 

MacNeil, som hade gjort sin Metropolitandebut i mars samma år och kom att sjunga långt över 600 föreställningar där, den sista i december 1987, också som Scarpia i Tosca, mindes långt efteråt sitt enda möte med Jussi på scen: ”Tosca var så dåligt repeterad att i andra akten, i sitt slagsmål med hejdukarna, när han skrek ’Carnefice! Carnefice!’ kom Jussi loss och agerade så våldsamt att han föll till marken med en kraftig duns. Jag stod där och jag ville hjälpa honom, men jag visste att jag inte kunde! Man är Scarpia, för Guds skull, man kan inte gå och lyfta upp en fånge! Jag minns hur ängslig jag var under resten av den scenen och undrade om han hade skadat sig. Mot slutet av sin karriär ansågs han vara en bättre skådespelare än som ung sångare, och jag kunde se på nära håll varför.”

Vid nästa Tosca-föreställning, den 11 december, sjöngs Scarpia av Leonard Warren och Don Goldberg satt i publiken. Han berättar: ”I andra akten, sedan Cavaradossi sjungit ’Vittoria!’ tog Jussi en stol för att kasta på Scarpia. Warren, som stod bakom sitt skrivbord, blev bokstavligen vit i ansiktet. Han signalerade omedelbart till Sciarrone och Spoletta att ta hand om honom, och de grabbade tag i Jussi med stolen i högsta hugg. Han slogs fortfarande när de släpade ut honom. Sedan, just innan de var vid utgången, sjönk han ihop som om han var död. Han leddes inte ut, han släpades ut! När jag såg det, och kände till hans hälsoproblem, sa jag ’Gode Gud! Han har fått en hjärtattack till!’ Det som gjorde det hela ännu mer dramatiskt var att Jussi inte kom fram och tackade för applåderna vid aktens slut.

Men akt III började på utsatt tid och efter scenen med fångvaktaren sjöng Jussi en oförglömlig E lucevan le stelle. När han tog sitt första höga A och gjorde ett diminuendo ner till ingenting, hördes inte ett ljud i salongen. Folk höll andan. Och när han avslutade arian med bravur var applåderna nästan som en stående ovation – så många i publiken reste sig. Jussi var i magnifik form och allt var helt enkelt perfekt.”

Tillsammans med de klingande exemplen bekräftar dessa ögon- och öronvittnesskildringar att Jussi, trots vacklande hälsa, alltjämt stod på topp, både vokalt och skådespelarmässigt.

Göran Forsling

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi

http://musikskatt.se/

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-17, 

Lördag 11-15, Söndag 11-15

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi