Månadens Jussi december 2019

Debut nummer två december 1930

I en tidigare ”Månadens Jussi” berättade jag om hur Jussi Björling tog sina första steg inför publik på Stockholmsoperans scen i juli 1930. Jag förklarade också seden med tre debuter, och att det var unikt att en 19½-årig elev vid operaskolan redan ansågs mogen att debutera. Den första debuten skedde den 20 augusti 1930 som Don Ottavio i Mozarts Don Juan, som operan Don Giovanni då kallades. Det var förstås ”chefen”, operachefen och Jussis lärare John Forsell, som fattade det djärva beslutet.

Men efter debutkvällen verkar hans ”adept” ha fått koncentrera sig på studier. Det blev en till Don Ottavio den 25 september, men annars sjöng han bara den lilla rollen som En vissångare i Gustave Charpentiers Louise. Den var en ganska framgångsrik nyhet (fast den spelats i Paris sedan år 1900), som gavs sju gånger under säsongen 1930/31. Affischen visas intill.

 

 

 

Under tiden förberedde Jussi sig för sin andra debut: något helt annat och mer utmanande. Don Ottavio är visserligen en lång roll, men den ligger i huvudsak tryggt i mellanläget. Även om Mozarts musik ställer höga krav på linjer och frasering tycker de flesta sångare att den är snäll mot rösten. Nu var det dags för Rossinis Wilhelm Tell som fick sin ”Repris-Premiär” den 27 december 1930 för att sedan spelas ytterligare åtta gånger fram till våren – en framgång enligt dåtida mått. Sedan blev det två eftersläntrarföreställningar säsongen 1931/32. I samtliga sjöng Jussi tenorhjälten Arnolds roll. Därefter har Wilhelm Tell (Guillaume Tell) endast getts på Stockholmsoperan spelåret 1967/68.

Wilhelm Tell hade senast spelats 1919. Sedan verket först gavs på Operan 1856 hade det aldrig varit borta längre än tre säsonger, så det var en gammal repertoaropera som man nu försökte återuppliva med en nyuppsättning där scenografi och dräkter förnyats ”så gott som fullständigt”, enligt en recension. 1919 angavs inget på affischen om regi och scenbild; nu 1930 var åtminstone ”dekorationer” nya (av Jon-And), medan

 

kostymerna ”från teaterns ateljéer” kanske inte alla nytillverkats. En regissör anges, till skillnad från tidigare: Gunnar Klintberg (1870-1936) som under ett par år gjorde flera sådana arbeten på Operan och där hade titeln förste regissör. Man kan förmoda att det rörde sig om en helt traditionell uppsättning. Klintberg hade gått Dramatens elevskola på 1890-talet och först efter avslutad egen skådespelarkarriär börjat arbeta som regissör, åtminstone i större sammanhang.

Vi ska återkomma till hur mycket förnyelse som kan ha ägnats det musikaliska. Men alla huvudroller var nybesatta och väsentligt föryngrade. Även dirigenten var ny: 28-åringen Herbert Sandberg som skulle bli kvar på Operan nästan till sin död 1966, från 1946 som hovkapellmästare. Han hade kommit till Operan från Berlin efter att där ha varit assistent till framför allt Leo Blech. Blech var chefsdirigent vid Berlins olika operahus, långvarigast vid hovoperan/statsoperan där, och gästspelade från 1925 i Stockholm. Intriger i Berlin, troligen judefientliga, gjorde att Blech hade tid för omfattande gästdirigerande i Stockholm, och John Forsell som kände honom passade på. Från första stund gjorde Blech stort intryck, och Sandberg kom säkert hit på hans rekommendation, gifte sig senare med Blechs dotter och fick avgörande betydelse för Stockholmsoperans utveckling. Vid Wilhelm Tell-premiären hade Sandberg varit på Operan i två år och redan dirigerat ett tjugofemtal verk i uppåt tvåhundra föreställningar. Man kan gissa att han var ambitiös när han nu anförtroddes en premiär, och att han hade med sig erfarenheter från Tyskland om hur en repertoaropera som Tell borde ges.


Moses Pergament
Svenska Dagbladets recensent Moses Pergament lovordade särskilt Joel Berglund, då en 26-årig nykomling, dirigent och orkester. Kören sägs vara ”som skådespelarmaterial nästan hopplös” men den lät bra. ”Jussi Björling, som lär ha varit indisponerad, hade dock även nu tillräckligt mycket glans och värme i sin sång för att man skulle stärkas i sin tro på honom som kommande ’stjärntenor’ vid Operan.” Curt Berg i Dagens Nyheter skrev att ”rösten var rätt vacker, men den sceniska aktionen borde ha utformats mindre gammalmodigt. Rättvisligen bör dock sägas att han hade skrämmande saker att tolka. Arian ’O, Mathilde!’ i första akten är numera exempelvis inte så gripande som den ursprungligen avsågs vara; särskilt framträder detta faktum när man bjuder på en så god diktion som hr Björlings”. Citatet ger exempel på hur många ansåg att Wilhelm Tell var föråldrad: Berg skrev om longörer och tre-fjärdedelspassager som ingen kan ta på allvar som drama.


Jussi, Joel Berglund och Leon Björker 27 december 1930

 


Jussi som Arnold 27 december 1930
Arnold är en roll som är känd för sina många höjdtoner, och de var ännu en svag punkt för Jussi vars röst ännu inte alls var fullt utvecklad – han hade fortfarande en dryg månad kvar till 20-årsdagen. I en ”Månadens Jussi” om juli 1934 beskrev jag hur han först vid den tiden lärde sig bemästra dem. Så det kan tyckas dumdristigt eller mirakulöst att han redan i december 1930 sjöng den långa och krävande rollen. Några ljudprov finns självklart inte. Men på den tiden accepterade man säkert att en del höjdtoner ersattes med lägre

 

alternativ eller hoppades över. Få lyssnare var så bekanta med operan att de märkte skillnaden, utöver hur det hade brukat göras av tidigare sångare i rollen. Endast de viktigaste ariorna fanns på grammofonskivor, och dem hade inte heller så många tillgång till. I den mån operapubliken råkat se Tell vid resor utanför Sverige kom de knappast ihåg detaljer, och gjorde de det uppfattades det säkert som rimligt att Stockholm inte i alla roller förmådde mäta sig med världsscenerna. Strykningar och förändringar var för övrigt något som förekom även i Berlin och Paris. Den som själv studerade noterna upptäckte också snart att just verk i den franska grand opéra-genren råkade särskilt illa ut i repertoarframföranden, eftersom deras längd och höga krav sedan länge motiverat förenklingar. Wilhelm Tell uppfattades dessutom, liksom Meyerbeers operor, som gammaldags och lovliga byten för moderniseringar. DN:s recensent menar att sammansvärjningsscenen ”kunde med fördel göras kortare”!

Vi vet faktiskt att Wilhelm Tell var rejält förkortad. Kanske någon forskare kan studera saken i Operans arkiv, där det bör finnas notmaterial och anteckningar. I väntan på det kan vi på nätet studera affischer för Jussis andra debutkväll, Wilhelm Tell den 27 december 1930. Där väntas föreställningen vara i cirka 3 timmar 15 minuter. Affischen för nästa föreställning anger tiden till fem minuter mindre, och när vi kommer till tredje framförandet är den nere i jämt tre timmar. Det gäller inklusive pauser. Framför man operan helt komplett tar bara musiken ungefär fyra timmar!

Så här låt Jussi någon månad efter andra debuten:

De Curtis "Carmela" inspelad 1931-02-11

A. Ödmanns "Tantis Serenad" ("Månstrålar klara") inspelad 1931-02-11

När Wilhelm Tell återkom 1967 var jag en ung entusiast som såg den två gånger och spelade in radioutsändningen. Den uppsättningen anges i operans arkiv på nätet till att pågå i tre timmar ”med två längre och en kortare paus”. Radiosändningen hade en musiktid på ungefär 2 timmar 15 minuter. Jag pratade med Kåge Strömbäck, då känd som vinnare på ämnet Verdi i tv:s Kvitt eller dubbelt, och sade att jag var glad över att få se Wilhelm Tell. Han var mer reserverad: ”mnja, bara 48% av den!” Han hade räknat takter vid radioutsändningen. Själv råkade jag titta ner i orkesterdiket och såg att förstafiolernas notmaterial verkade uråldrigt, med hopsydda sidor när man skulle hoppa över längre passager. Så jag gissar att uppförandematerialet var samma som 1930, ja kanske till och med från 1800-talet. Går vi längre tillbaka i arkivet på nätet så ser vi att föreställningar av operan på 1860-talet påstods ta 3 timmar 45 minuter, men kanske hade man då tre längre pauser. Strykningar förekom i de flesta verk som framfördes, och eftersom det då var den förkortade versionen som alla lärt sig och som regilösningarna avsåg så var de inte något som man brukade ändra när verk låg kvar i repertoaren under många år, ofta flera decennier. 1930 kom säkert varken den unge dirigenten eller den ännu yngre tenoren på tanken att ifrågasätta hur man brukat göra, och därmed förlänga en redan lång operakväll. 

1967 hörde hela tenorens scen i sista akten "Asile héréditaire” (kanske mer känd på italienska som ”O muto asil del pianto”) till det som ströks, även förstås dess snabbare senare del. Men det finns tillräckligt med utmaningar i första aktens duett och trio, och de är helt nödvändiga för handlingen. ”Oh Mathilde!” som Curt Berg i sin recension kallar för aria är tenorens inledning på just denna duett, och den kräver i originaltonart först ett B och när den upprepas ett högt C – ett av många i operan.

Så visst bör vi beundra Jussi, men inte omedelbart dra likhetstecken med vad en modern tenor som ska sjunga Arnold får utstå. Om Jussi verkligen var indisponerad premiärkvällen, som Pergament skrev, kan man ha gjort ytterligare förändringar. Självklart var det ändå en fenomenal prestation som kunde ha hotat hans vokala överlevnad. Många sångare har "sjungit sönder sig" genom att ta på sig för krävande roller alltför tidigtFör utöver Tell-föreställningarna medverkade han de närmaste månaderna i fyra andra operor, en av dem – Saul och David – hans tredje debutroll som vi ska ta upp i en egen ”Månadens Jussi”. Ofta sjöng han två gånger i veckan, ibland två dagar i rad – och en gång tre dagar i följd! Till det kommer framträdanden utanför Operan. De två dagarna före sin Arnold-debut sjöng Jussi till exempel stora delar av Messias vid ett radioframförande och sin lilla roll i Louise.

I tidningsläggen kan man också finna att hr Björling vid höstterminens slut gick ut Musikkonservatoriet och belönades med dess jetong, även om han enligt andra källor följde delar av undervisningen även efter nyår och medverkade vid ett par elevkonserter. Från årsskiftet tog dock jobbet som operastipendiat över allt mer, och som vi sett tas han flitigt i anspråk samtidigt som anställningen innebär mycket instudering av verk som är nya för honom. I februari fyller han 20 och är redan flitigt sysselsatt. Men så gillade ju Forsell också att tala om sin personal som ”sujetter” – efter samma ord som på engelska betyder ”undersåte”. Hans tredje debut ska jag återkomma till nästa månad…

Nils-Göran Olve

Det finns ingen inspelning av Jussi ur Wilhelm Tell men lyssna gärna på ”Oh Mathilde” med Gedda ur den kompletta inspelningen 1973 av Wilhelm Tell: https://www.youtube.com/watch?v=XMciTmZAR18.

Jussi Björlings enda kommersiellt utgivna skiva med musik av Rossini är tenorarian "Cujus animam" ur Stabat mater, som på 78-varv var kopplad med "Ingemisco" ur Verdis Requiem. Rossini-arian innehåller en av de högsta toner Jussi sjöng in: ett Dess en halvton över tenorers "höga C", så vid det här laget (1938) hade han erövrat hela sitt register.

Lyssna på "Cujus animam" från 1938

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi

 

 

 

 

http://musikskatt.se/

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-17, 

Lördag 11-15, Söndag 11-15

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi