Månadens Jussi januari 2020

Debut nummer tre Januari 1931

Två tidigare ”månadens Jussi” handlade om systemet med tre debuter som inträdesprov för att bli anställd vid operahus förr i världen. I Jussis fall hade detta betydelse hösten 1930 när han samtidigt gick på Kungliga Musikhögskolan och redan var antagen som så kallad stipendiat vid Kungliga Teatern, som Stockholmsoperan då hette. Den första debuten var vid bara 19½ års ålder i augusti det året, som Don Ottavio i Mozarts Don Giovanni som man då kallade Don Juan. Som alla andra operor framfördes den ju på svenska. Debut nummer två var i december som Arnold i Rossinis Wilhelm Tell under mellandagarna. Även om man kan läsa att han den månaden tilldelats Musikkonservatoriets jetong vid dess avslutningsceremoni, något som bara de bästa eleverna fick, så verkar han även under den följande våren ha följt delar av undervisningen, och han medverkade även vid några elevkonserter. Men samtidigt skulle han på allvar börja sin tjänstgöring vid Kungliga Operan. Den kom att pågå nio säsonger: 1930/31 som stipendiat och 1931–våren 1939 på fast kontrakt. Totalt blev det mer än femtio roller, stora som små, innan han sade upp sin fasta anställning. Han fortsatte förstås att gästspela på Operan fram till sin död 1960, men bara två nya roller (plus en på skiva) tillkom under denna långa tid.

Klicka här för större bild

Men det här ska handla om januari 1931. Som stipendiat på Stockholmsoperan kunde Jussi Björling sättas in i de produktioner som chefen, hans lärare John Forsell ansåg lämpligt. Idén med stipendiattiden var att utveckla en repertoar som motiverade en ”riktig” anställning. I Jussis fall skulle det visa sig gå fort: redan i maj fick han ett mer permanent kontrakt, giltigt från 1 juli 1931. Då hade han också klarat sin tredje debut. Den var som Jonathan i Carl Nielsens

opera Saul och David och skedde redan 13 januari, bara drygt två veckor efter debut nummer två. Under de veckorna hade han sjungit sin andra debutroll Arnold ytterligare en gång, och en kväll gjort en liten roll i Louise – en av alla dessa småroller som också hörde till att medlemmar i ensemblen utförde.

Man måste säga att Forsell differentierat Jussis tre debuter på ett bra sätt. Först den klassiskt formella Mozart-operan. Åtminstone stämmer de orden på hur den framfördes på den tiden. Den var dessutom ett verk där Forsell personligen kunde övervaka ynglingens steg på scenen genom att han själv sjöng Don Juan. Genom att det var fler nybörjare med så var det också befogat att lägga en del repetitionstid, medan andra debutanter kunde få nöja sig med en mer summarisk genomgång.

Som debut nummer två en fransk-italiensk opera, men inte någon av de vanligaste. Genom att det var en nyinscenering av en opera som inte getts på tio år kunde även den få någorlunda rejält med repetitioner, och den tilldrog sig mer uppmärksamhet hos publik och media än om det gällt att gå in i en ständigt spelad opera som Bohème. Hade det gällt ett vanligare verk hade det också genast lett till jämförelser med andra tenorer på operan; nu föreföll det nog naturligt och intressant med ett nytt namn när man återupptog ett gammalt verk som Wilhelm Tell. Renässansen för bel canto-repertoaren låg långt i framtiden; verket sågs säkert av många som gammaldags.

Carl Nielsen

Och nu som tredje debut en opera av en samtida skandinav – en tredje sorts opera för debutanten. Att Carl Nielsen (1865–1931) skulle dö i oktober samma år visste ingen. Under 1920-talet hade hans musik börjat slå igenom, inte minst i Sverige. Urpremiären på Saul och David hade varit redan 1902 i Köpenhamn, men sedan han flera gånger gästat Göteborgs konserthus tog Stora Teatern i samma stad upp den 1928, och nu var det Stockholms tur. 1928 hade Nielsen även gästdirigerat i Stockholms konserthus, och vid sidan av Sibelius sågs han som den ledande levande

nordiska tonsättaren. Hugo Alfvén hade inte skrivit någon opera, Stenhammar hade avlidit 1927. Peterson-Berger och Natanael Berg var de enda då aktiva svenskar som fått verk framförda på Operan; Hilding Rosenberg skulle lyckas med samma sak några år senare. Men Saul och David bör ha setts som en angelägen och samtidigt beprövad nyhet. Extra glansfullt blev det genom att tonsättaren själv reste till Stockholm för premiären.

Man kanske väntar sig att Saul och David ska vara ett uppbyggligt gammaltestamentligt stycke med andaktsfulla körer om Herrens utvalda folk. Men sådant intresserade inte Nielsen, en utåtriktad lantpojke från Fyn som när han skrev den runt sekelskiftet just hade haft sina första stora framgångar. Liksom i Verdis Otello slängs publiken utan uvertyr handlöst in i en situation där de närmsta minuterna kommer att avgöra hela förloppet i dramat. Israels kung Saul vill skicka sin här mot fienden som närmar sig, men profeten Samuel har sagt att Herrens vilja är att Saul ska avvakta Samuels återkomst. Saul vågar göra en egen bedömning som vi i publiken nog tycker är rimlig: situationen är akut och tål ingen väntan. Han sätter igång det offer som måste ske före avmarsch utan att avvakta att profeten ska komma och ge sitt tillstånd. Knappt har det skett förrän Samuel anländer och förklarar att Herren för denna olydnad tar sin hand från Saul, och att en ny kung behövs.

Akt 2 ur Saul och David 14 januari 1931 med Brita Hertzberg, Conrad Arnesen, Einar Larson och Jussi

När sedan David dyker upp utgör han samtidigt en utmaning och en lösning på Sauls dilemma. Här är en yngling som vapenlös vill gå mot fienden, som hans dotter vill äkta, och vars musik kan lugna hans själ – men ska Saul verkligen frivilligt lämna över makten som straff för sin omtanke om sitt folk? När är det rätt att värja sig mot en förändring som man inte förstår och finner orättvis? Jag tänker alltid på företagsledare vars ambitioner stäckts när jag möter Saul. Och funderar på den företagsamhet som härskade i förra sekelskiftets Köpenhamn. Bland de elegant klädda besökarna vid operapremiären i januari 1931 i Stockholm fanns säkert de som känt av börskraschen i New York hösten 1929, ett drygt år tidigare. I Europa stod ekonomin nu och vägde efter ”det glada tjugotalet”, och det var ett år kvar till Kreuger-kraschen.

Ragnar Hyltén-Cavallius

Men sådant funderade kanske inte regissören Ragnar Hyltén-Cavallius så mycket över. Han var en mångsysslare inom film och teater, som efter en avbruten advokatkarriär nu vid 45 års ålder hade fast anställning som regissör vid Operan. Den skulle pågå åren 1928–52 och prägla en stor del av repertoaren. På svartvita bilder verkar scenografen Jon-Ands bilder koloristiska och dramatiskt effektfulla, så som det står om honom i Wikipedia. Även han hade kommit till

Operan några år tidigare och skulle bli kvar där till sin död 1941. (Han hade även stått för det visuella vid uppfräschningen av Wilhelm Tell månaden före.) Så Saul och David var en uppsättning i tiden med Nordens främsta levande operatonsättare och väletablerade men fräscha talanger i ”teamet” som svarade för den.

Armas Järnefelt

Dirigenten Armas Järnefelt hade varit ett kvartssekel på Operan och när vi numera kan höra hans musicerande (i en komplett cd-utgåva på Fuga) så framstår han som en betydande musiker

Jonathan, Jussi Björlings roll, nämns inte i mina ord om handlingen ovan. Han är Sauls son och har i unga år fått ta på sig rollen som medlare mellan sin fars alltför hetsiga humör och omvärlden. Han blir tidigt så nära vän med David att moderna uppsättningar velat läsa in ett

homoerotiskt inslag i deras vänskap. David är alltså den större tenorrollen som de första tre föreställningarna gjordes av en norrman, Conrad Arnesen, som gjort rollen när operan gavs i Göteborg. Han fick rycka in eftersom David Stockman var sjuk. Stockman fick dock senare sjunga flertalet föreställningar för verket gick förhållandevis bra: åtta föreställningar de första månaderna, och ytterligare sex när det togs upp igen nästa spelår.

Jussi som Jonathan 13 januari 1931

På den tiden planerades inte så långt i förväg, eftersom alla medverkande tillhörde ensemblen och kunde sättas in i de uppgifter som ledningen bestämde. Så de fjorton föreställningarna måste ses som ett tecken på att det fanns efterfrågan på att se Saul och David. Jussi sjöng vid samtliga föreställningar. Senare har verket aldrig getts i Stockholm, och vad jag vet inte heller i övriga Norden – förutom förstås i Köpenhamn, där Det Kongelige Teater satt upp det flera gånger.

Publiken kom säkert inte bara för verket utan för att uppleva några andra favoriter. Brita Hertzberg i den viktiga sopranrollen Mikal var ung (29 år) och fräsch, en varm och innerlig röst och person. Einar Larson, mer baryton än bas i Sauls parti, berömdes för ”en utmärkt studie”

av den konfliktfyllde härskaren. Även han hörde till de många unga sångare som Forsell lanserat vid Operan, men i Larsons fall hade hans knappt fem år där redan inneburit en alltför stor belastning på rösten.

Einar Larsson

Efter hans lysande första år skedde flera försök att återge rösten den frihet och klangfullhet som den haft i 30-årsåldern, men utan riktig framgång. Han blev dock kvar på Operan i ytterligare tjugo år, och förblev talesman för Operasolisterna till exempel vid konserter på Gröna Lund till uppåt 80-årsåldern. Vid premiären på Saul och David var han 33, vilket får sägas vara en märkligt ung ålder för den gamle härskaren. Det var kanske tur att hans son Jonathan framställdes av en verkligt ung

sångare: Jussi Björling, ännu ett par veckor från sin 20-årsdag!

Lyssna på Einar Larson i "Arnljots hälsningssång" (Peterson-Berger; inspelad i Stockholm oktober 1928)

Allt bör ha varit ett genomtänkt försök från Forsells sida att erbjuda Stockholmspubliken en fräsch nyhet. Hertzberg, Larson och Björling hörde alla till Forsells nya lanseringar, som olyckskorpar i pressen ansåg att han drev alltför hårt och förutsåg att de snart skulle bli utslitna. Kanske bidrog även det till uppmärksamheten. Med Saul och David lyckades det uppenbarligen bra: Svenska Dagbladet (Moses Pergament) kallade premiären för ”en stormande framgång”. Han skrev att ”För Einar Larson låg Sauls parti en aning för lågt, och kanske psykologiskt ett streck för högt” men att han med framgång tycktes ha studerat Sjaljapins framställning av Boris Godunov. Jussi Björling nämns bara i förbigående, men en annan recensent kommenterade hans sammetslena och vackra röst. Även aktionen ansågs ha blivit bättre – man förmodade att nervpressen börjat släppa. Curt Berg i Dagens Nyheter var mer reserverad: ”Den sistnämnda hade här en ny debutroll, vars framförande var förtjänstfullt, men icke sade något mer än det han visat förut.” ”Carl Nielsen inropades, fick en lagerkrans av operachefen, och touche från orkestern. Publiken föreföll särdeles belåten och applåderade fram solisterna gång på gång” (Moses Pergament i Svenska Dagbladet).

Conrad Arnesen, Brita Herzberg, Carl Nielsen, Einar Larsson och John Forsell i samband med premiären av Saul och David 1931

Även om Jonathan alltså är tenorroll nummer två, utan några större egna ”nummer”, så är rollen viktig och han medverkar i alla fyra akterna. Kanske kan man även här se något av Forsells matchning av sin unge adept. Det var förstås lämpligt att ge rollen till någon som varken publiken eller han själv skulle tycka borde ha fått göra Davids större roll i stället. David är en viktigare roll med större krav på både aktion och sång, men de båda är jämnåriga och även Jonathans roll förutsätter en god lyrisk, ungdomlig sångare. Jussi kan ha varit en utmärkt Jonathan, och bör på köpet ha fått lära sig att interagera i korta repliker med många på scenen, och att stumt reagera på konflikterna runt de tre huvudpersonerna Saul, David och Mikal.

Så här lät Jussi vid den tiden:

"Höj du dig klara sol" ur Romeo och Julia, inspelad 29/9 1930

"Ökensången" av Sigmund Romberg, inspelad 13/2 1931

Med de tre debutrollerna avklarade kunde Jussi gå vidare och gradvis tilldelas fler roller. Under våren varvar han sina tre debutroller, och i slutet av mars lägger han dessutom till två små roller i Natanel Bergs Engelbrekt, i april en av kavaljererna i Zandonais Kavaljererna på Ekeby. Totalt sjunger han 25 föreställningar det halvåret. Han framträder också vid några få konserter och i privata sammanhang. Men mest upptas hans tid nog av förberedelser för hans kommande tid som en av Operans permanenta tenorer. Från augusti följer i rask takt fler roller: under hösten utöver flera mindre roller den egendomligt kontrasterade buketten av Erik i Den flygande holländaren, Greven i Barberaren i Sevilla och Narraboth i Salome! Men det är en annan historia.

Nils-Göran Olve

Tips att lyssna på:

Kör ur Saul och David. (På Youtube finns hela operan tillgänglig i ett par olika inspelningar, även som video.)

Ur duetten Jonathan–Mikal i en inspelning med Niels Møller och Ruth Guldbæk 1960

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi