Månadens Jussi februari 2020

Arbetsam inledning på skottåret 1932 för Jussi

När januari 1932 randades hade det gått mindre än ett och ett halvt år sedan Jussi gjorde sin debut på Stockholmsoperan och han hade redan studerat in 14 roller. En hel del av dessa var småroller men ett antal var ganska omfattande: Don Ottavio i Don Juan, Arnold i Wilhelm Tell och Jonathan i Carl Nielsens Saul och David var ju hans tre officiella debuter och sedan hade tillkommit Walther von der Vogelweide i Tannhäuser, Erik i Den flygande Holländaren,
 

Greve Almaviva i Barberaren i Sevilla och Narraboth i Salome. Ett onekligen ganska häftigt pensum för en yngling som ännu inte var myndig. På den tiden uppnådde man inte myndighetsåldern förrän man fyllde 21, och dit hade Jussi fortfarande en dryg månad när nyårsklockorna ringde.

På det nya året väntade ytterligare sju nya roller, tre av dem under januari-februari, och därtill ska läggas åtskilliga föreställningar av de operor han redan hade i bagaget. Under årets två första månader kom han stå på scenen tjugo gånger, och till det kan troligen läggas ett framträdande vid Kulturella Folkdansgillet samkväm i Södra Latins gymnastiksal den 7 februari – även om dokumentationen är tveksam. Bara för att belysa arbetsbördan listar jag alla framträdandena här nedan:

3/1                Wilhelm Tell

6/1                Salome

9/1                Tannhäuser (Titelrollen sjöngs av gästande Martin Öhman)

13/1               Zoraima

16/1              Den fagra Fregona (rolldebut och premiär)

18/1               Den fagra Fregona

23/1               Den fagra Fregona

24/1              Tannhäuser

25/1               Salome

30/1              Den fagra Fregona

1/2                 Romeo och Julia (Jussi sjöng Tybalt, vilket är en relativt
                       liten roll)

6/2                Barberaren i Sevilla (Figaros roll sjöngs av Set Svanholm,
                       på den tiden baryton)

7/2                Kulturella Folkdansgillets samkväm (osäkert)

10/2              Den fagra Fregona

15/2             Tristan och Isolde (Jussi sjöng Sjömannen,
                      rolldebut)

17/2               Tristan och Isolde

22/2              Barberaren i Sevilla

25/2             Rigoletto (rolldebut som Hertigen)

26/2              Barberaren i Sevilla

28/2              Den fagra Fregona

29/2              Rigoletto

Som framgår av sammanställningen var det dags för en premiär redan den 16 januari. Den fagra Fregona var ett ganska nyskrivet verk, från 1931, och är en zarzuela, ett slags operett med spanska förtecken. Liksom i Wienoperetterna är det en hel del talad dialog, vilket inte dåtidens operasångare alltid var så bra på. Den fagra Fregona bygger på Cervantes, skaparen av Don Quijote, men tonsättaren, Raoul Laparra (13 May 1876 – 4 April 1943), var fransman. Han var emellertid starkt influerad av spansk och baskisk folkmusik. Kritikerna i gemen var inte särskilt imponerade av musiken. Den ansågs ytlig och storyn var inte mycket att hurra över. Däremot imponerades man av Jon-Ands scenografi som var ”färgsprakande, vacker och fantasifull”. Och publiken uppskattade stycket. Det spelades 22 gånger, vilket får betraktas som succé.


Ruth Nordström som Fregona och Jussi som Tomas 16 januari 1932

 

Kärleksparet, Fregona (Ruth Nordström) och studenten Tomas (Jussi Björling) fick en hel del rosor. Svenska Dagbladet menade att de ”hade många tillfällen att utveckla allt det välljud deras stämmor sitta inne med”. Albert Henneberg (1901 – 1991), tonsättare men också recensent, skrev: ”Jussi Björling som Tomas har blivit ledigare i sitt uppträdande och verkar även i föredraget säkrare. Han fick också tillfälle att utveckla hela sin stämprakt i ett par lyriska strofer.” Henneberg noterade också att ”bland den fulltaliga publiken märktes kronprinsparet och prins Carl, samt flera medlemmar av den spanska kolonin.” Kajsa Rootzén var skeptisk till repertoarvalet: ”Det talades ungefär lika mycket som det sjöngs. Det lilla av sång som ryckvis fanns, kom emellertid speciellt hos Ruth Nordström och Jussi Björling fullt till sin rätt.” Curt Berg, i många sammanhang en ganska bister kritiker, uppskattade också ”Det unga kärleksparet [som] bör särskilt berömmas för sin vackra sång; den manlige kontrahenten kunde i förbigående sagt kosta på sig en aktion som inte i så [ringa] grad verkade operachefen i miniatyrupplaga.” Det kan noteras att åtminstone vid den andra föreställningen, två dagar senare, delade Fregona scenen med Hugo Alfvéns balett Bergakungen.

Klicka här för att lyssna på Jussis "Fylld av vemod sänker sig natten" ur Den fagra Fregona, inspelad 1933

En månad senare var det dags för Jussis nästa rolldebut som sjömannen i Wagners mäktiga Tristan och Isolde. Det är en liten roll som han sjunger i början av första akten. Hennebergs tonsättarkollega Kurt Atterberg tyckte att ”Jussi Björlings sjömansvisa var trots vokalt välljud ej njutbar; man satt med andan i halsen och fruktade, att sångaren skulle sluta i galen tonart – men det gick emellertid lyckligt.” Patrik V. i Socialdemokraten kände dock ingen sådan rädsla: ”Jussi Björling sjöng vackert sjömannens visa”, däremot konstaterade han att ”Konungen bevistade föreställningen och deltog med synbar livlighet i bifallsyttringarna.”

Rollen som sjömannen blev mest en parentes för Jussi. Han sjöng den vid fyra tillfällen. Nästa nya roll, Hertigen i Rigoletto, kom däremot att bli en av hans stora roller. Den kom han att sjunga åtskilliga tiotal gånger och gjorde också en berömd skivinspelning på 50-talet där titelrollen sjöngs av hans gode vän Robert Merrill. Måhända var det oklokt av operachefen John Forsell att låta Jussi ta sig an rollen så tidigt i karriären, vilket också framgår av recensentomdömena.


Jussi som Hertigen i Rigoletto 25 februari 1932. Foto av Kautern/Riwkin

 

Det var ingen ny produktion men man hade engagerat den tyske mästerdirigenten Leo Blech som hade ackompanjerat både Caruso och Beniamino Gigli och flera av sångarna gjorde rolldebut. Både Einar Larson i titelrollen och Astrid Ohlson som Gilda var nya – liksom Jussi – och den som lyckades bäst var Astrid. Einar Larson ansågs för lång och stilig för rollen som den puckelryggige hovnarren och började redan låta sliten röstmässigt. Om Jussi var omdömena blandade. En osignerad recension sa: ”Ny var också Jussi Björling som Hertigen av Mantua, av vars Don Juan-typ hans gossaktiga utseende och stela framträdande ej ger mycken illusion. Men det var tenoral brio och schmeltz i sången som i detta parti är svårare att undvara än scenisk trovärdighet”. Patrik V. konstaterade dock lakoniskt att ”som hertigen lämnade Jussi Björling ånyo prov på sin vackra sång, särskilt i sin aria i tredje akten.”

L.F. i Arbetaren lade ut texten mera: ”Jussi Björling sjöng och älskade i den glada hertigens parti av hjärtats fröjd, även om det behövs mer mognad för denna vokalt ytterst krävande roll. Man tyckte att Rigoletto hade kunnat förlåta denna hertig en hel del för hans stora ungdoms skull. ’Ja, som ett fjun så lätt’, sjöngs en smula tungt och nervöst – inte minst därför att publiken just satt och väntade på visan. Betydligt bättre klingade den när hertigen gått in på sitt rum en trappa upp i värdshuset."

I Nya Dagligt Allehanda verkade vid den här tiden William Seymer – känd för det lilla pianostycket Solöga – som recensent, och han försökte lägga in en pedagogisk aspekt på Jussis genomförande av rollen: ”Om Jussi Björlings sång i hertigens parti kan man endast säga att den lät snygg, sober, prydlig, väl inlärd – knappast mer. Han har ett alldeles utmärkt material, och när han i frejdigt forte får smälla till med ett par höjdtoner låter det sjusärdeles bra. Men han bör bortarbeta en något senilt klingande nasalton, som ibland gör sig påmind. Och han bör framför allt sjunga med mer abandon, mer hänsynslös lidelsefullhet, mer stormande vildhet. Annars tror man ej på den farlige och hete hertigen. Och så vill man hoppas att åren – han är mycket ung – skall ge honom mod att släppa av sin återhållsamhet i åtbördsspelet och sin stelhet i mimiken.”

Inte bara Patrik V. tillhörde de lakoniska. F.S. i Folkets Dagblad uttryckte sig koncist: ”Hertigen Jussi Björling: en vacker vokal prestation, spelet ganska tamt; älskar en italiensk hertig på 1500-talet [så]?”

Återhållsam var också Kurt Atterberg: ”Jussi Björling sjöng Hertigens parti med vokal brio och all den tjusiga stryktäckhet, som därtill hörer.”


Musikkritikern och författaren Curt Berg
I Dagens Nyheter talade Curt Berg tydligt om att Rigoletto sannerligen inte var en opera i hans smak. När han kom till tenorens prestation gick tongångarna så här: ”Att överlåta hertigens av Mantua parti åt Jussi Björling var litet för djärvt, han är ännu alltför elevmässig i många stycken för att kunna ge denne italienske don Juan med tillräcklig pondus. Man uppmärksammade emellertid en del
 

 

ganska väl upplagda detaljer i sången, tydligen beroende på naturlig fallenhet, och intrycket skulle förmodligen ha blivit ännu bättre, om han inte så ofta presenterat störande undersvävningar.”

Moses Pergament i Svenska Dagbladet såg också framtiden för den unge sångaren an med tillförsikt: ”Jussi Björlings praktfulla stämma förlänade en försonande glans åt den lagom sympatiske hertigens utgjutelser. Det var ett nöje att lyssna till den unge tenorens frasering och diktion. Vad fraseringen beträffar, så torde väl han som de andra att ha Blech att tacka för en hel del. När han blir lite mera frigjord i sitt spel, kommer han att bereda oss ännu större tillfredsställelse.”

Mera sordin på stämningen lade Kajsa Rootzén – även om hon såg och hörde ljusglimtar: ”Sångligt var [Jussi Björlings] hertig nog så furstlig, men någon pondus som hundraprocentig Don Juan kunde inte uppbringas, både i gestik och åthävor verkade den unge mannen rätt och slätt en ordinärt självbelåten och väluppfostrat beskedlig ung man på maskerad.”

Klicka här för att lyssna på Jussis "Ack som ett fjun så lätt" ur Rigoletto, inspelad 1933

Alla barn i början, sägs det. Han var nyss fyllda 21 och inom några få år skulle han börja lägga operavärlden för sina fötter. Då var det annat ljud i skällan från recensenterna!

Göran Forsling

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi

 

 

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


 

Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

Jussi Björlingmuseets sommarprogram 2020

 Som sedvanligt bjuder, ja det är gratis, Jussi Björlingmuseet på ett sommarprogram med bl.a. presentation av Rolf Björling. 

Mer information fås genom att klicka här.
 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-17, 

Lördag 11-15, Söndag 11-15

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi