Månadens Jussi september 2020

September 1942

Under krigsåren var Jussi huvudsakligen begränsad till hemlandet, men det innebar inte att han blev sysslolös. Tvärtom var han flitigt efterfrågad både som konsertsångare och som gästsolist på Stockholmsoperan. Vissa tider var han också fältartist och sjöng för de inkallade soldaterna. Dessutom fanns det fortfarande möjligheter att framträda ute i Europa, om än i begränsad omfattning.  1942 var ett sådant år, vilket skall belysas i den här artikeln.

Våren och sommaren 1942 var han nästan överlupen med engagemang runt om i Sverige, från 20 maj i Furuvik till avslutningen på Tivoli på Gröna Lund den 27 augusti. Inför den sistnämnda kunde pressen rapportera: ”135 000 åhörare har Jussi Björling haft under detta års sommarturné – hur mycket denna rekordsiffra kommer att öka med i kväll är osäkert, men att blir åtskilliga tusenden kan man utgå ifrån. Jussi sjunger nämligen i kväll ännu en gång på Tivoli – kl. 20.15 – och man kan räkna med samma succé som sist, då hela planen var fylld av folk och rent sydländska hattkastarscener utspelades efter konsertens slut. I kväll blir det dessutom sista tillfället på en lång tid att få höra vår store sångare. Ty efter kvällens konsert kommer Jussi Björling att ta igen sig i skärgården. I september skall han till Köpenhamn och efter ett gästspel på Operan far han till Budapest och Wien.”


Familjen vilar upp på Siarö 30 augusti 1942

 

Köpenhamn hade han gästat varje år sedan 1931, men då hade det varit vid konserter på Tivoli. 1933 hade han dock framträtt på Det Kongelige Teater i två föreställningar, Furst Igor (5 maj) och Don Giovanni (6 maj) under Stockholmsoperans gästspel. Nu var det emellertid världstenoren Jussi Björling som engagerats som gästsolist i tre föreställningar. Den första, torsdagen den 17 september, var slutsåld sedan länge. Biljetterna gick åt på tio minuter, rapporterade DN.


Hertigen 17 september 1942
Jussi framträdde som Hertigen av Mantua i Rigoletto, dirigent var den legendariske Egisto Tango, italienare till börden och verksam både på La Scala i Milano och Metropolitanoperan i New York innan han 1929 blev fast anställd på Köpenhamnsoperan. Jussis motspelare hette Henry Skjaer (Rigoletto), Ebba Wilton (Gilda) och Einar Nørby (Sparafucile). Av dessa är väl basbarytonen Nørby någotsånär känd genom en del förstklassiga skivinspelningar, men ännu mer som far till den även i Sverige välkända skådespelerskan Ghita Nørby. Det kan nämnas att Jussi skänkte hela sitt honorar till teaterns pensionskassa.

Skribenten Henry H. i en icke namngiven dansk tidning var missbelåten med det mesta som utspelade sig på scenen denna afton – och även i salongen. Hör här: ”Så fick vi då äntligen i Köpenhamn höra Jussi Björling med det runda barnansiktet som kvinnoförförare, den liderlige hertigen av Mantua. Utsålt till dubbla priser och publiken var så förnäm att den nästan inte gitte klappa händerna … Björling, som är mycket van vid bifall, såg därför också något desorienterad ut. Inte ens efter "La donna è mobile", som över hela världen framkallar jubel – i synnerhet när den sjungs så vackert som i går kväll – hördes mer än några spridda klapp, och på parketten behöll folk händerna i skötet. Man tog sig samman efter kvartetten, men då kunde bifallet lika gärna ha gällt Else Brems (Maddalena). Då ridån fallit följde givetvis sedvanliga inropningar och Kammersanger Poul Wiedemann, klädd i frack, överlämnade till gästen en elegant bukett med röda och vita nejlikor, men i det stora hela var köpenhamnarna inte entusiastiska, och denna överlägsenhet var i hög grad malplacerad, ty Jussi Björling är en världskonstnär, och om han är god nog för Metropolitanoperan i New York bör man också kunna visa honom hövlighet på Kungens Nytorv.

Klicka här för att lyssna på "La donna è mobile" inspelad 1939

Nu skall till publikens försvar erkännas att föreställningen inte var på samma nivå som gästens kvalitet. Man skäms lite över att Skandinaviens ledande scen inte kunde erbjuda den internationelle tenoren en värdigare inramning. Det spelades mycket fint i orkestern under Egisto Tangos ledning – inte ens på La Scala i Milano hör man det korta förspelet mer nyanserat utfört och med större känsla – men på scenen härskade fattigdom både i röster och utstyrsel. Anspråkslösare dekor har man inte sett på länge och den dramatiska spänningen förstördes … det italienska språket med sin skönhet är en viktig del av musiken. Orden i en opera av det här slaget är ju likgiltiga, bara de klingar musikaliskt. Kanske blev gästen nedstämd av att mottagandet inte var varmare, i varje fall höll han igen lite med stämprakten. Dramatiskt var han enkel i sina uttrycksmedel, mer diskret än man annars föreställer sig en Hertig av Mantua, men han gjorde det förnämligt. Hans framförande av den stora arian i tredje akten, som inte (som "La donna è mobile") hör till de stora populära numren, men egentligen är mycket intressantare, var utomordentligt vacker. Här öppnade sig förförarens hjärta.

Klicka här för att lyssna på "Ella mi fu rapita" ur Rigoletto inspelad 1945

Rigoletto är en opera om hjärtan. Röda och svarta! Musiken har egentligen bara dessa två färger. Men, himmel, vad den är härlig och slösaktig i sin melodi!”

Lika negativa till inramningen var inte de andra tidningarna, och signaturen J.B. menade att som helhet hörde föreställningen till Operans bästa!

H.S. i Politiken var helt begeistrad av Jussis sång: ”Vackrare kan det inte bli – och om det kan det är det på en annan planet.” Och han utvecklade sin begeistring: ”Naturen har förtrollat denna gudabenådade strupe. Nu, som tidigare, finns det bara en sak att säga: han har fått allt. Varje ton han sjunger är utan vank och brist. Och rösten är hans, han gör med den vad han vill. Den har kraften, närhelst han har lust, och han kan, när det passar honom, spinna den till den tunnaste klangtråd. Smidig som en klinga är den, i alla lägen och i alla styrkegrader. Klarhet, renhet, genomskinlighet, allt äger den i rikaste mån, och sammantaget är det detta förunderliga sötmafyllda välljud, som bara en i vår tid kan visa maken till: Gigli. Vem av de två som är den mest bedårande … det blir förvisso aldrig utrett.”

Kai Flor i Berlingske Tidende uttryckte sig också i de mest lyriska ordalag, men liksom kollegorna reagerade han också på publikens brist på entusiasm. Märkligt nog uppfattade den svenska pressen saken annorlunda. ”Bifallskaskader för gästen Jussi”, satte Stockholmstidningen som rubrik på sin notis.


Rodolphe 19 september 1942
Två dagar senare, 19 september, var det dags för La bohème. I orkesterdiket tronade denna gång Johan Hye-Knudsen, som tidigare varit cellist i orkestern men sedan avancerat till andre kapellmästare. På scenen återfanns igen Henry Skjaer (Marcello), Einar Nørby (Colline) och Poul Wiedemann, som avancerat från blomsterpojke till rollen som Schaunard. På damsidan fanns Karin Rundsberg som Musette och Edith Oldrup Pedersen som Mimì. Edith Oldrup hade också Sverigeanknytning; hon gifte sig nämligen sedermera med Sigurd Björling och

 

bosatte sig i Helsingborg, där hon verkade som musikpedagog. Hon framträdde också på Drottningholmsteatern. Hon var också den i den kvalitativt jämna Bohème-ensemblen som fick de amplaste lovorden – vid sidan av Jussi givetvis. En av recensenterna riktigt suckade av hänförelse: ”Hur denna röst har utvecklats i styrka och skönhet de senaste åren. Mimì har inte sjungits bättre på Det Kongelige!”

I motsats till Rigoletto-publikens reserverade reaktioner var begeistringen denna afton omåttlig: ”Det var som om teatern ville ge den svenske gästen revansch. Vid Rigoletto var det ingen som hindrade Jussi Björling från att sjunga. I går kväll kunde han tidvis knappt komma till tals. Efter ’Saa kold den lille haand er’ haglade bifallet över honom. Jussi Björling var tvungen att upprepade gånger kvittera, men publiken fortsatte att klappa i flera minuter och hela föreställningen hotade att gå i stå.

Klicka här för att lyssna på "Så kall ni är om handen" inspelad 1939

Jussi Björlings sång i Rodolphes roll var värd bifallet. Med sin glänsande smidiga röst genomförde han partiet (på italienska) under utförande av den praktfullaste vokalkonst – inte efter det stora tenorbölarreceptet, tvärtom hela tiden under iakttagande av känslighet och måttfullhet, som förlänade partiet en större sånglig förnämlighet än man annars ofta får uppleva vid framföranden av denna opera. Med denna framgångsrika sångmässiga utformning av partiet slätades i någon mån den klena dramatiken över.”

Signaturen Ax.K. i Politiken var lika begeistrad: ” Jussi Björling sjöng så skönt och bedårande vackert som kanske aldrig tidigare.”

Reprisen på Rigoletto på söndagskvällen var också en stor framgång: ”… det blev ett stormande avsked. Huset var utsålt och det vore synd att säga att publiken var återhållsam som vid den första föreställningen. Åhörarna gav efter var och en av hertigens arior uttryck för sin beundran i långvariga applådsalvor. Efter "La donna è mobile" upphörde spelet i flera minuter, man ville höra sången igen, och Tango frågade pantomimiskt upp till scenen om han skulle slå in ett da capo. Men Björling skakade på huvudet. Publiken fortsatte att klappa. Hertigen bugade och bugade och till sist höjde han sitt glas Chianti och riktade en hälsning ut till publiken som skrattade högt medan han tömde det. Det är sällan som det har härskat en så stor begeistring på Det kgl. Teaters åskådarplatser, men sällan har en gäst sjungit vackrare.”

Det var givetvis en nöjd Jussi som reste hem till Stockholm,


Återkomsten 21 september på Centralstationen

 

där han några dagar senare avslutade september med två föreställningar på Kungliga Teatern med Romeo och Julia och La bohème, båda tillsammans med favoritsopranen Hjördis Schymberg. Sedan åkte han i sinom tid till Budapest och Wien och möttes även där av stormande bifall – men det är en annan historia.

Göran Forsling

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi (rulla ned)

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


 

Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

Jussi Björlingmuseets sommarprogram 2020

 Som sedvanligt bjuder, ja det är gratis, Jussi Björlingmuseet på ett sommarprogram med bl.a. presentation av Rolf Björling. 

Mer information fås genom att klicka här.
 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-17, 

Lördag 11-15, Söndag 11-15

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi