Månadens Jussi oktober 2020

Oktober 1938: bland annat Afrikanskan

Ytligt sett var Jussi Björlings oktobermånad 1938 lik de flesta tidigare månaderna sedan han blev medlem av Stockholmsoperans ensemble 1930: en ny roll, ett antal framträdanden vid Gustav Adolfs torg och några utanför, en grammofoninspelning. En normal månad med heltidsjobb nära bostaden tillsammans med kända kollegor. Visserligen skulle det följa en liknande tid i februari–april efter hans hemkomst från debuten på Metropolitan i New York den 24 november. Men då var Jussi definitivt en internationellt etablerad storsångare.

Tio år tidigare, i augusti 1928, hade han provsjungit för John Forsell och påbörjat sina studier i Stockholm. För den nu 27-årige Jussi var oktober 1938 slutet på tio år av att lära sig yrket med Kungliga Operan som bas – en epok i hans liv var slut. Förra vintern hade han varit i USA för första gången som vuxen, och hans framgång vid bland annat två föreställningar på Chicagooperan hade lett till kontraktet med Metropolitan. Vid hemkomsten från USA i februari 1938 sade han upp sitt kontrakt med Kungliga Operan och hade nu en friare ställning. Säsongen 1938/39 var han alltjämt anställd, men med ett avbrott från november för USA.

Hösten hade börjat ganska normalt. Efter en första Aida den 11 augusti följde åtta andra föreställningar på Operan den närmsta månaden. Fram till att Anna-Lisa och han började packa koffertarna upptogs oktober av:

  • Vasco da Gama i Meyerbeers Afrikanskan – en ny roll i en nyuppsättning där han gjorde rollen sex gånger 4–17 oktober. Jussi sjöng sedan aldrig mera Vasco, med undantag för den kända arian ”O paradiso”.
  • Inspelning för grammofon av två arior, samt två som inte godkändes. Den skedde den 12 oktober, mellan två av föreställningarna på Operan (11 och 14 oktober).
  • Titelrollen i Operans gästspel på Västerås teater med Faust den 20 oktober.


Regissören Harry Stangenberg samtalar med Jussi inför premiären 4 oktober av Afrikanskan

Ett ganska lugnt tempo jämfört med det gångna decenniet vid Operan, men det fanns säkert mycket att tänka på och förbereda inför Amerika även om agenten Helmer Enwall och hustru Anna-Lisa skötte det praktiska. Tre veckor efter Västeråsföreställningen skulle han medverka i en radiokonsert i Detroit, hans första amerikanska framträdande denna gång. Hustru Anna-Lisa följde med, trots att de väntade barn och sonen Anders därmed fick klara sig med mormors sällskap hemma på Nybrogatan 34. De kunde räkna med att med god marginal vara åter i Sverige innan deras nästa barn föddes.


Giacomo Beyerbeer
Afrikanskan var redan då en raritet. På 1800-talet hörde Berlinfödde Giacomo Meyerbeer till världens mest spelade operatonsättare. I början av 1900-talet försvann hans verk från spelplanerna. I Stockholm blev Hugenotterna kvar längst, och 1938 var det den Meyerbeeropera som senast spelats. Trots ny scenografi och regi hade det den gången, 1928, bara blivit två föreställningar. Afrikanskan hade varit ett av Stockholmsoperans trumfkort i det gamla operahuset, där den

 

gavs 167 gånger 1867–88. Av beskrivningar att döma imponerade scentekniken med ett berömt skeppsbrott mer än själva operan. Nu var det jämnt 50 år sedan någon sett Afrikanskan. Operachefen John Forsell vars sista säsong detta var ville tydligen prova några verk som varit populära i hans ungdom. De sex föreställningarna med Jussi plus ytterligare fyra med Set Svanholm, sedan Jussi åkt till USA, har förblivit Stockholmsoperans sista Meyerbeerframföranden. Bortsett från delar av Profeten på Vasan 1999 har inte någon svensk scen vågat sig på Meyerbeer därefter.

I andra länder har dock hans verk på senare år börjat spelas igen. Delvis beror det på nyfikenhet: hur kunde något så omtyckt bara försvinna från teatrarna? Meyerbeer var jude med karriär i Italien, Frankrike och Tyskland. Verken är allvarligt syftande underhållningsteater som kräver de största tänkbara medel. Med ökande nationalism, antisemitism och skepsis mot konstnärer som vill behaga sin publik kom hans verk från sekelskiftet 1900 att uppfattas som föråldrade. I oktober 1938, ett halvår efter Nazitysklands ”Anschluss” av Österrike, var det omöjligt att spela Afrikanskan även i flera länder där den tidigare ibland hade getts, som till exempel i Wien året före. Men även utan rasfördomar var Meyerbeer redan ovanlig i Frankrike och USA, och efter några få föreställningar i mitten av 1930-talet skulle han försvinna helt från scenerna till långt efter andra världskriget.

Meyerbeerrenässansen har varit trögstartad, jämfört med hur barockens spektakeloperor, Donizetti eller Berlioz som också de sågs med skepsis under mellankrigstiden har återupplivats. Så varför inte Meyerbeer? Hans mångkulturellt rotlösa verk, där människor blir ödets lekbollar i allvarliga etnisk-politiska konflikter, har i dag en ny aktualitet. Han skrev om och skrev om för att de resurser som en teater kunde mobilisera skulle nå största tänkbara verkan, gärna med de nya tekniska medel som växte fram under hans liv (1791–1864).

Och, för att vända på det, varför Meyerbeer i Stockholm just 1938 – när han inte spelades någon annanstans, och med tanke på den bristande framgången för Hugenotterna tio år tidigare? Var det bara Forsells nostalgi som förklarade Afrikanskans återkomst till Stockholm efter femtio års frånvaro? I Operans generalplan för säsongen talas om hur Meyerbeers ”stora historiskt-romantiska opera Afrikanskan förr tillhörde vår Operas stående repertoar”. Kanske ville man ge den äldre publiken en gammaldags grand opéra ur en repertoar som redan då var försummad. En annan förklaring kan vara att detta faktiskt var ett slags manifestation – dirigenten Kurt Bendix var jude, och det fanns fler judar bland Stockholmsoperans ledande konstnärer. Axel Rundberg i ”Svensk operakonst” (1952) talar om den ”gamla dammiga” Afrikanskan som trots god regi och Jussi Björling ”inte ville gå utan i sinom tid måste läggas ned”. Men det blev ändå tio föreställningar under tre månader, så frågan är väl snarare varför den helt nya uppsättningen aldrig kom tillbaka följande år.

Meyerbeer inte bara kräver stora resurser, hans verk är svåra att ge en övertygande scenisk och musikalisk form. 1938 strök man uppenbarligen rätt frejdigt i Afrikanskan. På affischerna anges speltiden till tre timmar och en kvart, och förmodligen ingick två pauser i detta. Minst tre timmar ren musiktid skulle nog ha krävts för att göra verket rättvisa. Stockholmspremiären 1867 annonserades ta fyra timmar, med två 20-minuterspauser. Det är ovanligt svårt att säga hur lång Afrikanskan bör vara eftersom Meyerbeer inte själv fullbordade operan. Det som spelades 1938 var en nedstruken variant av den version som hade premiär i Paris året efter tonsättarens död. Han brukade bearbeta in i det sista, och mycket mer material finns. Sedan 2013 har en mer originaltrogen och utförlig version spelats under namnet Vasco da Gama. Dess totala musiktid är fyra timmar och en kvart.


Framför templen i Afrikanskan 4 oktober 1938

 

Vasco skulle bli Jussi Björlings sista nya roll på mycket länge. När han återkom 1939 sjöng han för sista gången i Fanal, La traviata och Madame Butterfly. I övrigt gällde för resten av hans liv en begränsad repertoar på tio–tolv operor. Om vi håller oss till dem han gjorde sceniskt tillkom bara två operor: Manon Lescaut (i Stockholm från 1951) och Don Carlos som han sjöng i USA från 1950 och framåt, men som Stockholmspubliken aldrig fick höra. Jag har alltid förundrats över kontrasten mot hans 1930-tal på Operan. Under sina nio år som anställd hann han med drygt femtio roller, varav ett trettiotal huvudroller. Många sjöng han visserligen endast ett fåtal gånger, som just Afrikanskans Vasco da Gama. Den utgör en övergång i den knappt 28-årige sångarens liv: från ständiga nyheter som anställd vid Operan till världstenoren som nöjer sig med det redan inlärda.


Inez Köhler och Jussi i Afrikanskan 4 oktober 1938
I Afrikanskan träffade han beprövade kollegor ur sin egen generation i de ledande rollerna. Hjördis Schymberg och Inez Köhler sjöng de två sopranrollerna, Sigurd Björling den stora barytonrollen. Leon Björker, Carl Richter och Folke Jonsson tog hand om det lägre registret – operans tre tunga makthavare.

Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet ägnar mycket utrymme åt att förklara vilken dålig opera Afrikanskan är, inte värd en nyinstudering. Genomförandet

 

får dock beröm, fast skeppsbrottet inte imponerar på en publik som sett bättre på bio. ”Jussi Björling glänste framför allt vokalt, dramatiskt hade han inte särskilt mycket att göra av den blekt tecknade Vasco da Gama.” Dagen efter har tidningen hittat en besökare som även upplevt den gamla uppsättningen femtio år tidigare. Han anser att de manliga rollerna var bättre nu, särskilt den ”välklingande” Jussi Björling.


Karikatyr av Jussis Vasco da Gama 4 oktober
Även Curt Berg i Dagens Nyheter anser operan föråldrad: för bankirsonen Meyerbeer var operor affärsobjekt, och trots enstaka lyckade ställen och en god uppsättning är han helt överens med Rootzén. Tenorrollens ”karaktär av välsjungande nolla framhölls lyckligt av Jussi Björling; det var mycket glans över hans röst, och mer fordrades inte”.

Vi kan bilda oss en egen uppfattning om detta, för operans mest kända stycke hade Jussi sjungit in redan ett år tidigare på en av sina mycket spridda skivor. Han gör den på italienska som ”O

 

paradiso”, och skulle fortsätta att använda den som konsertnummer. Förutom HMV-78:an med Nils Grevillius som dirigent från den 4 september 1937 finns ytterligare ett halvdussin bevarade upptagningar: en för amerikanska RCA Victor, resten live. Stephen Hastings i ”The Björling Sound” håller dock den första inspelningen högst: ”one of the best ever made, for the unalloyed lyricism of his sound mirrors the uncontaminated luxuriance of the setting” – nämligen den exotiska skönheten hos hans omgivning, den som han i sin aria kallar paradisisk.

Lyssna på "O paradiso", 1937

Skivan (HMV DB 3302) var Jussi Björlings andra stora 30 cm-skiva på 78-varv, med arian ur La Gioconda på andra sidan. Han hade nu ett internationellt skivkontrakt, där han till skillnad från tidigare arieinspelningar inte sjöng på svenska. Afrikanskan är egentligen en fransk opera. I Stockholm sjöngs den på svenska som nästan allt annat vid den tiden. Även i andra länder översattes operor till de egna språken. Men skivans främsta marknad var det brittiska imperiet och Amerika, och i den mån Meyerbeers operor gavs där så var det på italienska. Så hade det varit sedan de anlände dit på 1800-talet. Caruso och Gigli hade spelat in arian på italienska, och för Jussi var det språket nog ett självklart val, liksom senare för Del Monaco, Di Stefano och Bergonzi.

I oktober 1938 var det nu dags för den fjärde internationella Björling-78:an, en koppling av två oratoriearior: ”Ingemisco” ur Verdis Requiem och ”Cujus animam” ur Rossinis Stabat mater. Liksom ”O paradiso” hör de till hans allra bästa inspelningar. Inspelningssessionen den 12 oktober hölls som alltid i det som nu kallas Grünewaldsalen i Stockholms konserthus, med Nils Grevillius som dirigent.

I dag lyssnar vi oftare på Jussi Björlings ”Ingemisco” från sommaren 1960 i den kompletta inspelningen med Fritz Reiner som dirigent. Hastings anser dock att 78-varvsversionen är hans allra finaste och aldrig har överträffats. Utöver dessa två versioner av ”Ingemisco” finns det ytterligare sex med Jussi: två ytterligare kompletta Requiem och fyra separata, så redan konkurrensen från Jussi själv är betydande.

Lyssna på "Ingemisco", 1938

Skivans baksida,”Cujus animam”, har aldrig nått samma popularitet. Många har haft svårt att förstå vad denna frejdigt glada låt har att göra i ett oratorium som handlar om Kristi moder vid korset. Dock går det att höra suckar i den intensiva sången, och vi bör förstås betänka fortsättningen av påsken: det glada budskapet att offret ska gynna mänskligheten. Arian hade sjungits in av Enrico Caruso 1913 och Beniamino Gigli 1932, vars skivor i Europa också gavs ut på HMV vars nya internationella stjärntenor Jussi nyligen hade blivit. Kanske bidrog det till att arian sågs som en lämplig koppling till ”Ingemisco”.

”Cujus animam” kulminerar i en kadens vars högsta ton är ett Dess, en halvton högre än ”höga C”. Gigli försökte sig inte på det, och Rossini väntade sig nog att tenoren skulle använda halvröst eller falsett. Tydligen blev inte Jussis första tagning helt lyckad, men den har ändå funnits utgiven. I den vi vanligen hör anar vi inga svårigheter, fast det torde väl vara den högsta ton han hade anledning att sjunga? En som inte tycks ha uppskattat ens Jussis Dess var en radioanställd pionjär inom skivsamlande i Sverige, Carl Bruun, som i sin bok ”Att samla grammofonskivor” (1950) menade att ”ingen av kvinna född ännu lyckats undgå att låta som en sådan där gummigris, som man köper på marknader”. Han menar dock att ”Björling gör det mesta möjliga av stället, och som helhet är skivan en av hans allra bästa, särskilt då motsidan är ’Ingemisco’”.

Lyssna på "Cujus animam", 1938

Samtidigt med de två utgivna ariorna skedde inspelningar av de två ariorna ur Trubadurens tredje akt. De godkändes inte, och Jussi fick återkomma till dem i juli 1939. Dock finns testpressningar kvar, som numera finns på en Bluebell-cd.

Innan vi lämnar oktober 1938 så är det intressant att notera att Jussi Björlings sista operaframträdande före debuten på Metropolitan var i Västerås. Vid denna tid gjorde Operan Riksteatern-gästspel i olika svenska städer. En affisch för Bohème i Göteborg 30 oktober annonserar Jussi Björling som Rodolphe, men han ersattes av Einar Beyron, så Faust i Västerås 20 oktober blev hans sista svenska framträdande denna gång. Där medverkade Operans ledande krafter, kör, orkester och även balett, vilket förefaller otroligt i en teater som nu rymmer 399 åskådare. Teatern var nyrenoverad och återinvigdes. Enligt Stockholms-Tidningen ansåg Jussi att den var ”litet tung att sjunga i. Det är svårt att säga vad det beror på, men man känner det tydligt. Annars är det ju en trevlig teater efter ombyggnaden.” Troligen kunde de åka hem till Stockholm samma kväll.


Nutida foto av "tunga" salongen i Västerås teater

 

På Met skulle hans publik bli nästan tio gånger så stor – och där ansågs det allmänt vara lätt att sjunga. Men det är en annan historia, som du kan läsa mer om i Månadens Jussi från september 2013. Då kom den första artikeln i vår långa serie som behandlar just november 1938 och Met-debuten!

Nils-Göran Olve

Klicka här för en sammanställning av alla Månadens Jussi (rulla ned)

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


 

Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

Jussi Björlingmuseets sommarprogram 2020

 Som sedvanligt bjuder, ja det är gratis, Jussi Björlingmuseet på ett sommarprogram med bl.a. presentation av Rolf Björling. 

Mer information fås genom att klicka här.
 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-17, 

Lördag 11-15, Söndag 11-15

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi