Månadens Jussi februari 2021

På turné i USA i februari 1949

Jussi Björling firade sin födelsedag den 2 februari, även om det senare har visat sig att det riktiga datumet är 5 februari. Sedan han etablerat sig internationellt skedde detta nästan alltid i USA. Med undantag för krigsåren 1942–45 och år 1955 tillbragte han alltid februari där, förutom sina sista fyra år. (1952 ställde han in sin turné med kort varsel, for hem den 7 februari men återvände i mars.)

Eftersom vi tänker på Jussi Björling som den firade operasångaren vid Metropolitan drar vi förstås slutsatsen att hans tolv februarimånader ”over there” bestod av operaframträdanden. Mellan åren 1938 och 1959 framträdde han på Met under femton säsonger. Faktum är dock att hans totala antal framträdanden med Met var rätt litet – i snitt åtta per år för de år han uppträdde där. Totalt sjöng han på Met och dess turnéer 123 gånger, varav tre konserter där han sjöng enstaka arior. Dessutom medverkade både han och hustrun Anna-Lisa vid en välgörenhetsföreställning julen 1948. Till det kommer ett nittiotal operaframträdanden i Chicago, San Francisco och på andra orter i USA.


25 december 1948 efter en föreställning av La bohème. Edvard Johnson gratulerar

 

Enligt Harald Henryssons sammanställningar (under annan flik på denna hemsida) var däremot tre femtedelar av den vuxne Jussi Björlings 526 framträdanden i USA konserter. De skedde i 38 delstater. (Då har jag inte räknat in tre ytterligare där han enbart sjöng som barn.) Totalt rör det sig om 314 konserter. Och februari var uppenbarligen en bra tid på året för sådana turnéer, för under de elva februarimånader som Jussi var i USA sjöng han totalt bara åtta operaföreställningar, men däremot 67 konserter. Även när han var hemma i Sverige, och i mindre utsträckning övriga Europa, dominerade konserter där Jussi sjöng sin solorepertoar. (Detta avser förstås 1940- och 50-talen, när han lämnat sin fasta anställning vid Stockholmsoperan.)

Några konserter var med lokala symfoniorkestrar, men det överväldigande flertalet var med enbart en pianist. I USA var denne nästan alltid Frederick Schauwecker, som Jussi-lyssnare känner från de fyra amerikanska solokonserter som finns utgivna på skiva. Dessa är från New York, New Orleans och Atlanta mot slutet av Jussis liv, men de förefaller representativa för hans program även på mindre orter under de mer omfattande resor han företog tidigare i livet.


Konsert i USA 1940-tal. Frederick Schauwecker syns sittande till höger om Anna-Lisa

Hustru Anna-Lisa var ofta med, och 1948–53 medverkade hon själv vid några konserter. Hon hade ju ursprungligen tänkt sig en sångarbana, och även om det var nervöst för henne – det var ju länge sedan hon framträtt, och då som nybörjare – så var det säkert också tillfredsställande och bra för mediebilden av stjärntenoren att de kunde framträda tillsammans. Vid några tillfällen skedde det också i radio och tv samt på operascenen.


Jussi och Anna-Lisa tackar för applåderna i Houston 21 februari 1949

Klicka här för att lyssna på Ange adorable ur Gounods Romeo och Julia från 1949 med Jussi och Anna-Lisa

För bilden av Jussi Björlings liv och verksamhet under hans bästa år är de många konserterna viktiga. De och radioframträdanden (och amerikansk tv) gav honom en folklig förankring i Sverige och USA, fjärran från operascenerna. Kanske trivdes han med dem delvis för att han varit på resande fot och framträtt på liknande sätt ett tusental gånger redan under pojkåren. Erbjudanden om operaframträdanden saknades knappast, men det fanns klara fördelar med att upprepa en känd repertoar på egna villkor med enbart en pianist inför en förtjust publik.

Framför allt var det lönsamt. I ett land utan kultursponsring och mer omfattande operaverksamhet utanför några få storstäder nära kusterna, långt från många orter dit turnéerna förde Jussi, så gick det till så att lokala privata intressen engagerade stjärnsolister för solokonserter, och då mötte både lokala celebriteter och genuint musikintresserade upp. Om artisten var ”member of the Metropolitan opera” fungerade det som en inträdesbiljett till att ta bra betalt. Dit hörde även radio och grammofon. På RCA Victors kompletta operainspelningar med Jussi Björling, Zinka Milanov, Leonard Warren och de andra står det ”Selected by the Metropolitan Opera”, vilket betydde att skivbolaget anpassade inspelningarna efter aktuella rollistor och Mets planer för säsongen, snarare än att teaterledningen styrde över inspelningarna. Åtminstone periodvis fick dock Met en slant för rättigheten att använda namnet.

Ute i det väldiga landet var självklart artister ”of the Metropolitan Opera” mer värda, och vissa turnerade i åratal även när de inte längre förekom på lördagarnas radiosända matinéer eller nyutgivna skivor. Jussis mesta turnéår sammanföll med att LP-skivor som nytt fenomen fick stor spridning, och det hände att även birollsinnehavare som sjungit ett fåtal föreställningar med Met lanserades som ”of the Metropolitan Opera” när de skulle ut på turné. Kanske såg även Jussi Björling ibland sina relativt få Met-framträdanden som en förutsättning för turnéer. De var nog jobbiga, men där kunde han tjäna bra med pengar på egna villkor.

I sin bok ägnar Anna-Lisa Björling några sidor åt turnélivet. Hon följde med bland annat 1949. Jussi och hon hade även varit med på Mets turnéer, och då sov man på lyxhotell och solisterna behandlades som kungligheter. Sponsorerna bjöd på supéer och partyn, men vi vet från andra källor att Jussi gärna avstod från artigt småprat med främmande. Men långt oftare var bara Jussi, hon och pianisten på resa:

“Under Jussis konsertturnéer var allting mycket enklare. Resegruppen bestod bara av oss två och Freddie Schauwecker. Vårt hem var tågkupén där vi tillbringade hela dagen och sov varje natt. I dåtidens amerikanska Pullmanvagnar kunde man reservera ’salonger’, stora kupéer som var försedda med bord och soffor. Det var trevligt att vila ut i sådana vardagsrum på hjul och betrakta landskapets skiftningar medan snabbtåget svalde kilometrarna. Om natten kunde man fälla ner två sängar som tillsammans bildade en bred dubbelsäng i kupéns andra del. Vid slutet av turnén var Jussi och jag så vana vid tågets lätta, rytmiska rörelser att vi hade svårt att sova i en säng som inte vaggade, när vi kom åter till vårt hotell i New York.

Konsertdagar åt vi inte något efter klockan fyra. När föreställningen var över var vi utsvultna!” (s 281 in A-L Björling and A Farkas, Jussi)

Vid mottagningar efter konserterna var det i regel enbart kaffe och kakor, så därefter behövdes ett rejält mål mat på restaurang – ibland till andra gästers förvåning, som ätit middag flera timmar tidigare. Sedan kom dagens bästa stund, när sällskapet kunde dra sig tillbaka till sin järnvägsvagn:

“Vi fortsatte att småäta, spela kort, diskutera konserten och prata om folk som vi mött på mottagningen. Det var tur att Freddie var en så trevlig reskamrat, kollega och vän. Det fanns aldrig någon friktion mellan oss.” (s 282)


Matar duvor under en turné i USA 1949

Repertoaren vid dessa konserter följde ett mönster för operasångares konserter som hade vuxit fram när musikvärldens celebriteter på allvar började turnera mot slutet av 1800-talet. Agenter bokade framträdanden i större konsertsalar som inte sällan rymde ett par tusen, men också i mer intima sammanhang där det fanns rika sponsorer. Innan grammofon och senare radio kom i början av 1900-talet var konsertbesökarna på många håll rätt ovana vid klassisk musik. Den repertoar man kände till var den som odlats i hemmen plus de glansnummer man hört på skiva, och utmaningen för artisterna var att bygga längre program men hålla sig inom de ramar som gavs av publikens smak och intresse. Jämförelser med andra turnerande sångare blev naturliga och kom lätt att fokusera på vilket intryck de gjorde som scenpersonligheter.

Till skillnad från dagens romanskonserter så blandades därför olika slags repertoar, varje nummer applåderades och sångaren förstärkte publikens känsla av att vara med om en exceptionellt lyckad kväll genom att strö in flera extranummer, ibland redan mellan numren före paus. Det kräver uthållighet att ensam bära en hel kväll där sångaren kanske totalt sjunger femton nummer, i Jussis fall ibland över tjugo, så för att göra ett gott intryck krävs en klok blandning av lagom publikfriande nummer, applåder och vandrande in och ut. Det handlar om ”pacing” för att tillfredsställa publiken utan att helt trötta ut sig. Ofta vill sångare inleda med något mer klassiskt nummer – en barockaria eller Mozartavdelning – för att senare öka dynamiken och antalet höga toner. Detta är både för att känna efter hur rösten fungerar i en okänd lokal som man inte i förväg kunnat testa med publik, och för att sedan gradvis skruva upp intensiteten. Ibland ingår i förloppet att pianisten får spela ett par solonummer. Då kan sångaren vila lite, publiken får omväxling, och pianisten en chans att visa upp sig.

Redan på 1800-talet hade några få artister börjat turnera bortom de kända ”kulturstäderna” – tänk på Jenny Linds lönsamma kringresande i USA. Drivkrafterna var järnvägar, ångfartyg och en växande medelklass som ville ta del av det kulturliv som en förbättrad nyhetsförmedling beskrev fanns på större orter. Man fick aptit på att möta den fenomenala Lind utan att det fanns varken inspelningar eller radio. Hundra år senare gynnades aptiten på Jussi Björling och hans kollegor av att man hade hört deras skivor och radioprogram, men ännu gav inte medias mångfald eller kvalitet någon allvarlig konkurrens för en levande konsert.

På Jenny Linds tid medföljde ofta även en violinist eller flöjtist, och huvudattraktionen ransonerades hårdare. Lokala medverkande kunde stå för några nummer, till och med välskolade amatörer. I en tid före omfattande resande och med andra könsroller och marknadsvillkor var det inte ovanligt att musikaliskt skolade kvinnor (och i mindre utsträckning män) som hade kunnat göra musikerkarriär i stället kom att leva familjeliv på orter där musiklivet var begränsat. De kunde stå på affischen som ”en musikälskare”, medan de celebra gästartisterna bara framträdde i ett halvdussin nummer. Ofta stannade gästen länge nog för att medverka i mer än en konsert, och som upplevelse för stadens societet var det säkert en klok tingens ordning liksom för artisterna: man fick musicera tillsammans, resandet skedde i ett lugnt tempo, och turnéartisternas prestationer framstod som ännu märkligare i kontrast med övriga inslag i konserterna. På Jussis tid hade tempot ökat genom bättre kommunikationer, och han hade säkert inte varit road av längre umgänge med lokala fans.

Om Jussi Björlings program har Schauwecker berättat i en intervju. De följde ett fast mönster:

“Han brukade inleda med en grupp klassiska sånger. Händel, Mozart, gamla engelska arior eller Beethovens ’Adelaide’ som var en särskild favorit. Sedan kom en tysk grupp: Schubert, Brahms, Wolf eller Strauss. Han hade inte någon särskilt stor liederrepertoar, bara sådana som passade hans särskilda talang. Sedan brukade han göra en italiensk eller fransk aria. Eller kanske Lenskis aria ur Onegin, som han var mycket förtjust i. Efter paus kom de skandinaviska grejorna: svenska eller norska nummer, eller Sibeliussånger. Han slutade ofta med Stephen Foster, eller engelskspråkiga sånger som inte var av högsta klass men som han älskade att sjunga och gjorde underverk med. ‘Ah, Love but a Day,’ ‘Spirit Flower.’ Extranummer? Dem var han generös med – ibland ett halvdussin eller fler.” (s. 30, Opera News, 26 februari 1972)

Detta liknar de konsertprogram med Schauwecker som har getts ut på skiva, och att Jussi Björling höll sig till ett antal favoriter som han visste ”gick hem” ser vi också i de sammanställningar av hans repertoar som Harald Henrysson har gjort. Inspelningar och konsertbesökares anteckningar visar hur extranummer – ofta operaarior – dyker upp redan före pausen. Dessa bestämdes spontant och pianisten skulle ha noter i beredskap, fast förmodligen återkom samma lilla urval under en hel turné.

Det program från februari 1949 som finns bevarat i Jussi Björlingmuseet visar på detta. Den 25 februari i Charlotte City Auditorium sjöng han ett program som nästan skulle gå att rekonstruera akustiskt från de inspelningar vi har av senare Jussi-konserter av detta slag:

Mozart: aria ur Trollflöjten (alltid sjungen på svenska)

Schubert: Frühlingsglaube och Die Forelle; Strauss: Traum durch die Dämmerung och Zueignung.

Leoncavallo: Vesti la giubba ur Pajazzo.

Sedan gjorde Schauwecker en egen soloavdelning: Ravel: Pièce en forme de Habanera; Grieg: dans; Brahms: Intermezzo op. 119:1; Lecuona: Spansk dans.

Efter paus upptog det tryckta programmet ytterligare fyra nummer: Gabrilowitch: Goodbye; Rachmaninov: Lilacs och In the Silence of the Night; Giordano: Come un bel dì di maggio ur Andrea Chénier.

Totalt alltså tio sånger varav tre operaarior, plus pianistens fyra solonummer. Men till detta kom fem extranummer, som Jussi i vanlig ordning strödde in mellan de programsatta numren:

Puccini: E lucevan le stelle ur Tosca; Sjöberg: Tonerna; Foster: I Dream of Jeanie; Verdi: La donna è mobile ur Rigoletto samt en ospecificerad sång av Tosti.

Klicka här för att lyssna på I dream of Jeanie med Jussi och Schauwecker, inspelad 1955

Tosca-arian kom nog redan före paus, troligen efter Pajazzo och före Schauweckers avdelning. Ingen skulle behöva klaga till bänkgrannen i pausen att man fått för lite Jussi, och vid det här laget hade han sjungit upp sig. Båda ariorna gjorde säkert starkt intryck, inte minst för att de motsvarade förväntningarna på en Met-tenor bättre än Mozart-arian och de fyra sånger som föregått dem, men båda ariorna är korta och kräver inga riktigt höga toner.

Efter det annonserade programmet passar Tonerna och Jeanie bra – vackra, gripande och korta. Sedan – för den som väntat mer känd opera och bravur – Rigoletto-arian. Och allra sist, kanske med gester som antydde att det var en extra ynnest, ännu en sång på italienska. Femton sånger totalt, plus fyra pianonummer.

I Houston några dagar tidigare medverkade även Anna-Lisa. Kanske var det viktigare i den större staden att ta vara på charmen i att makarna uppträdde tillsammans? Ofta blev det då duetter ur Bohème eller Romeo och Julia mot slutet av konserten.

Läser man om andra berömda sångares USA-turnéer känner vi igen samma mönster: från klassiska arior i början via romantiska ”seriösa” tonsättare till ett fåtal operaarior, och gärna med verk från sångarens hemland mot slutet. Och förstås amerikanska sånger. På så vis kan sångaren visa sin särart, nå ut till eventuella landsmän i publiken, samt visa sin aktning för Amerika.

Särskilt italienska sångare, inte minst tenorer, har använt mönstret in i vår tid, där många annars ser ner på program vars främsta förtjänst är att demonstrera sångkonst snarare än att ge en sammanhängande musikupplevelse. Från studieåren behärskar särskilt italienarna ett antal så kallade arie antiche, barockarior i bearbetning som ger dem möjlighet att visa upp sin bel canto-skolning. Via några ”större” tonsättare och ett begränsat antal operaarior når även de fram till mer populära sånger och ett antal extranummer. Vill de som Luciano Pavarotti undvika tyska språket men ändå ha med tonsättare från norr om Alperna så har Beethoven, Schubert och Liszt lägligt nog skrivit sånger även till italienska texter.

Januari–mars 1949 dominerades alltså för Jussi och Anna-Lisa av kringflackande. Den 3 januari sjöng han Trubaduren på Met, den femte föreställningen där denna vinter. Den 29 mars återförenades han med Met-sällskapet i Boston för samma opera, den första av två föreställningar i dess vårturné där han medverkade. Däremellan framträdde han på egen hand 23 gånger, varav i en enda operaföreställning: i San Antonio, Texas, sjöng han och Dorothy Kirsten i La Bohème. Det var då en halvmiljonstad med en symfoniorkester, i vars verksamhet det ingick några årliga operaföreställningar. Arrangör var San Antonio Grand Opera Festival som varje vår 1945–83 under två veckoslut gav fyra operor som en festival inom ramen för orkesterns verksamhet. Föreställningarna gavs inför 5 000 personer i stadens Municipal Auditorium, ett 1920-talsbygge som senare förstördes men har återuppstått.


San Jacinto Auditorium 21 februari 1949. Danska och finska nationaldräkter

 

San Antonio ligger långt ner mot mexikanska gränsen, och under februari 1949 besökte Jussi och Anna-Lisa sju delstater från New York och dit ner. Januaris turné hade inneburit en sväng upp till Chicago (Evanston), och en vecka in i mars var de i San Francisco. Som jag skrev ovan: Jussi valde medvetet detta i stället för att jobba samman med kollegor på något operahus, kanske med någon för honom ny roll. I någon mån står dagens sångare inför liknande val. Solokonserter lika Jussis är nu mindre vanliga, men i valet mellan välkända och nya roller, glamorösa egna framträdanden och turnéer runt den senaste cd:n kommer valet alltid att säga något om vad som känns mest belönande.

Nils-Göran Olve

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019     

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med en utställning på annan plats. Det finns dock möjlighet att under januari månad besöka museet.

Om ni planerar ett besök kontakta först på telefon 0243-74240 eller e-post jussibjorlingmuseet@borlange.se


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi