Månadens Jussi mars 2021

USA-turnén vintern 1949 fortsätter


Studioporträtt 49/50?
Låt mig här bygga vidare på Nils-Göran Olves förtjänstfulla skildring av turnélivets vedermödor i mera generella ordalag i förra månadens upplaga av ”Månadens Jussi”. Som Nils-Göran påpekar fanns Jussis ”huspianist” Frederic Schauwecker nästan alltid till hands närhelst Jussi skulle framträda i konsertsammanhang, men när turnén den 2 mars nådde Utica i staten New York blev det av okänd anledning mässfall. Utica är administrativ huvudort för Oneida County och ligger i den vackra Mohawkdalen. Med amerikanska mått mätt är det en liten stad, idag cirka 60 000 invånare. Under 1800- och 1900-talen blev staden ett centrum för textilindustrin, men politisk korruption och organiserad brottslighet under 1900-talet skamfilade Unicas rykte och den fick det inte alltför smickrande öknamnet ”Syndens stad”. Den drabbades också vid mitten av förra seklet av en ekonomisk nedgång med nedläggningar och avfolkning som följd, alldeles som många andra orter i det så kallade ”Rostbältet”.

Nu som då hette den ledande dagstidningen Utica Observer-Dispatch och inför Jussis besök skrev Ellis E. Baldwin ”Jussi Björling är tenorernas Babe Ruth”.  För nutida läsare, speciellt i Sverige, säger jämförelsen kanske inte mycket, men George Herman "Babe" Ruth (1895 – 1948) anses alltjämt som världens kanske främste baseballspelare någonsin och än idag vallfärdar sentida beundrare till hans grav på Gate of Heaven Cemetery i Hawthorne.

Konserten var egentligen inte planerad för Jussis del, eftersom han ryckte in med relativt kort varsel som ersättare för sin Metropolitankollega Leonard Warren. Det var kanske anledningen till att Schauwecker inte dök upp.


Pianisten James Quillian med Eleanor Steber, som sjöng med Jussi i USA
Baldwin konstaterade i sin recension att ”James Quillian hoppade in för att fylla tomrummet. Enligt uppgift led han av en överdos av sollampa, men detta påverkade inte hans spel, för varje ackompanjemang utfördes skickligt.” Sollampan, eller kvartslampan,
 

 

var föregångaren till 1980-talets solarier som ju relativt snart också förklarades olämpliga för överdrivet bruk.

Jussis insats var imponerande, ansåg Baldwin: ”Besökarna fick höra en sångare som var villig att ge sin röst ett rejält träningspass. De fick mer opera och fick bevittna mer hårt arbete än någon vokalartist har visat upp här på länge. Musikälskare som föredrar opera uttryckte sitt gillande högljutt.” De enda svagheterna kom när han sjöng tre sånger på engelska, menade Baldwin. Som vanligt var Jussi generös med extranummer: Schuberts Ständchen, ett par Tosti, Tonerna och Because. Det visade sig för övrigt att alla pressrepresentanter inte uppfattat att Schauwecker var utbytt. Hans namn stod i programmet, så det var tydligen ett sista-minuten-inhopp som den överhettade James Quillian fick göra.


SF War Memorial Opera House
En knapp vecka senare hade Jussi förflyttat sig tvärs över den amerikanska kontinenten till Kalifornien och det monumentala San Francisco War Memorial Opera House. Det uppfördes 1932 för att hedra de soldater som stupade under det första världskriget. I april 1945 hölls där

 

San Franciscokonferensen, där Förenta Nationerna bildades. Något mindre än Metropolitanoperan och Chicago Lyric Opera är det i alla fall en imponerande byggnad som rymmer 3146 sittande och 200 stående besökare – vilket är betydligt större än de största centraleuropeiska operahusen. Som jämförelse kan nämnas att Paris Opera Garnier rymmer 2200, Royal Opera House London 2268, Wiens Statsopera 2280, och La Scala 2800. Tyvärr vet vi inte om det var fullsatt den 8 mars, för det finns inga bevarade recensioner, men av programmet vet vi att Schauwecker inte kunde medverka här heller. Hans vikarie hette Jan Popper.  

Klicka här för att lyssna på "Jesuis seul!...Ah! fuyec,douce image" av Jules Massenet i en radioutsändning från SF War Memorial Opera House oktober 1949.

Lite glesare mellan framträdandena var det faktiskt under mars. Efter San Francisco fick Jussi en dryg vecka på sig för att hämta andan, innan det var dags för nästa utmaning. Den 14 mars var han tillbaka på östkusten, närmare bestämt i Reading i Pennsylvania. Det är en stad med gamla anor, grundad redan 1748, och hade tidigt en betydande järnindustri. I början av 1900-talet var Reading en viktig del i den växande bilindustrin och blomstrade så att på 1930-talet befolkningen hade växt till nära 120 000 invånare. Därefter gick det utför, alldeles som för Unica, och av samma skäl: nedläggningar. Idag har staden återhämtat sig och har en befolkning på cirka 90 000.

Konserten hölls i Rajah Theatre, en byggnad som genomlidit varierande öden. Ursprungligen uppförd kring förra sekelskiftet, ödelades teatern av brand 1921 men återuppbyggdes och har sedan dess fungerat som både biosalong och nöjesscen med plats för 1671 åhörare. Otaliga kända artister har genom åren framträtt där, till exempel Ella Fitzgerald och Nat ”King” Cole för att nämna bara två. Idag är teatern en del av ett större komplex, Santander Performing Arts Center.

Reading Eagle bevakade konserten och nu var Frederic Schauwecker tillbaka i tjänst, men tidningens utsände ansåg att han ”kanske spelade för starkt emellanåt”. Han uttryckte också en önskan av mera praktisk natur: ”Vi önskar för övrigt att någon uppfinner en automatisk bladvändare. Risken för att noter ska ramla ner på pianotangenterna är definitivt distraherande.” För övrigt tyckte han att det var häftigt att få hela fem extranummer. Det hade han inte upplevt tidigare i Reading.

Nästa anhalt blev Detroit i Michigan, även det en stad med gamla anor. Den första byggnaden uppfördes redan 1701, men det dröjde till 1815 innan Detroit officiellt blev stad. På 1900-talet fick Detroit status som världens bilhuvudstad. 1903 startade Henry Ford bilmärket Ford och de två andra fordonsjättarna General Motors och Chrysler följde snart efter. Som en följd av detta växte Detroit så det knakade och 1949 fanns där 1,85 miljoner invånare och Detroit var USAs femte största stad. Men säg den lycka som varar för evigt. På 1970-talet drabbades den amerikanska fordonsindustrin av en kris, förorsakad av konkurrens utifrån, framför allt från japanska tillverkare. Den ledde till nedläggningar, massarbetslöshet och utflyttningar. Idag kryllar det av övergivna hus och ödetomter, kriminaliteten är hög och 33 % av befolkningen lever under FNs gräns för fattigdom. Befolkningsantalet har mer än halverats sedan 1949.

Men då blomstrade staden. Det lokala musiklivet började så sakteliga utvecklas, inom framför allt blues, R&B and jazz och stjärnor som Stevie Wonder, Diana Ross and The Supremes och Aretha Franklin bidrog till att Detroit blev vida känt – liksom bildandet av skivbolaget Motown Records. På den klassiska sidan fanns Detroit Symphony Orchestra med anor från 1880-talet. 1949 befann sig orkestern visserligen i en svacka, men med chefsdirigenter som Paul Paray, Sixten Ehrling och Antal Dorati kom den under de följande decennierna att framstå som en av de stora amerikanska orkestrarna. Någon brist på rymliga konsertlokaler fanns det inte heller. Masonic Temple Theatre (4404 platser), Detroit Opera House (2765 platser), Fisher Theatre (2089 platser) och Orchestra Hall (2286 platser) var de största. Men Jussi gav sina två konserter den 18 och 19 mars i en mera intim miljö, nämligen Detroit Institute of Arts, ett av USAs förnämsta konstmuseer med drygt 65 000 verk. Till övervägande del är det amerikanska konstnärer som presenteras, men här finns också äldre europeisk konst av bland andra Pieter Bruegel den äldre och Jan van Eyck. Detroit News satte på sin recension den mustiga rubriken ”Near-Swoons Great Tenor at Institute” vilket väl kan översättas ”En tenor man nästan svimmar av”. Skribenten beskrev Jussis röst som ”robust och klar och fylld av känsla, och han sjunger mycket mera som en italienare som strävar efter bel canto än en blond, blåögd individ med rötterna i den kalla bistra Norden.”  


Detroit Institute of Arts

 

Detroit ligger inte långt från gränsen till Kanada och på andra sidan gränsen ligger Quebec, som dels är den näst största provinsen i Kanada, med en yta som är tre gånger så stor som Sveriges, dels också är namnet på provinsens huvudstad. Den övervägande delen av befolkningen i provinsen är fransktalande och staden Quebec är det franskspråkiga Kanadas viktigaste kulturcentrum. Staden är mycket gammal med amerikanska mått mätt. Den grundades 1608 och är den enda nordamerikanska staden norr om Mexiko med bevarade stadsmurar, vilket gör att den sedan 1985 finns med på Unescos världsarvslista. Nu ligger ju minsann inte Quebec nästgårds till Detroit. Det rörde sig om åtskilliga timmars restid för att ge en konsert den 23 mars i Théâtre Capitole, en anrik byggnad uppfört 1903. Den användes både som biograf och teater och är en arkitektonisk sevärdhet i Beaux-Art-stil med vackert rundad fasad. Över huvud taget betraktas Quebec som Kanadas vackraste stad och den skall, enligt en resebyrå, helst upplevas till fots. Huruvida Jussi fick tid till det är tveksamt. Dels var kylan – och kanske också snömängden – i slutet av mars en hämsko, dels hade han inte många timmar på sig för nu väntade nästa engagemang som var i Baltimore redan den 25 mars. Men han kunde i alla fall glädja sig åt artikeln i tidningen Le Soleil, där han jämfördes med sin idol Caruso.

Baltimore blev det näst sista stoppet i mars 1949, och restiden översteg säkert den mellan Detroit och Quebec med ett par timmar. Under tiden hann Jussi måhända läsa på lite om staden. Det är den största staden i staten Maryland med drygt en halv miljon invånare.


Baltimores skyline 1949

 

Bland kändisar kan nämnas författaren Edgar Allan Poe, baseball-legenden Babe Ruth som jag nämnde i början av den här artikeln, och jazzsångerskan Billie Holiday. Sentida läsare känner nog också till Frank Zappa och minimalistkompositören Philip Glass. Den konsertlokal som väntade på Jussi var Lyric Theatre, ett palatsliknande bygge som invigdes 1895 med en konsert med den australiensiska sopranen Nellie Melba och Boston Symphony Orchestra. Då lär det ha varit knökfullt. Det var det inte den 25 mars när Jussi äntrade scenen. ”Men”, som Baltimore Sun skrev, ”nästan allt som sångaren gjorde hälsades med utbrott av rop, visslingar och bravorop som tidvis nådde nästan bedövande proportioner.”

Efter dessa lovord ställdes kosan åter norrut med destination Boston. Där, den 29 mars, anslöt Jussi till sina kollegor från Metropolitanoperan, som var på turné. Med Jussi som Manrico, Stella Roman som Leonora, Margaret Harshaw som Azucena, Francesco Valentino som Greve Luna och Jerome Hines som Ferrando, samt veteranen Emil Cooper som dirigent tjusade man bostoniensarna med en glödande Trubaduren. Warren Storey Smith var lyrisk i Boston Post: ”Giulio Gatti Casazza [tidigare operachef för Metropolitan] brukade säga: ’Ge mig en tenor och jag behöver ingen dekor’. I gårdagens Trubaduren levererade hans efterträdare, Edward Johnson, en enastående tenor, Jussi Björling, och vacker dekor på köpet.” Christian Science Monitor spädde på med: ”Inget bättre verk kunde ha valts för den dramatiske tenorens Bostondebut.”

Klicka här för att höra "Mal reggendo" ur Trubaduren från Jussis studioinspelning 1952

Efter denna succé hade Jussi ytterligare några framträdanden i början av april, men sedan tog han en rejäl, och välförtjänt, semester på dryga två månader innan Gröna Lund och Skansen väntade.

Göran Forsling

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019  

 

 

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med en utställning på annan plats. Det finns dock möjlighet att under januari månad besöka museet.

Om ni planerar ett besök kontakta först på telefon 0243-74240 eller e-post jussibjorlingmuseet@borlange.se


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi