Månadens Jussi för september 2021

Fullvärdig operasolist september 1931

Omkring den 1 september för nittio år sedan publicerade Operan sitt program för det nya spelåret: en liten bok som heter Kungl. Teaterns generalplan spelåret 1931–1932. Det var Jussi Björlings första som fullvärdig medlem av solistensemblen, och därför första gången tjugoåringens namn räknades upp bland hans nya kollegors. Den här artikeln handlar om hur den institution fungerade som han nu blev en del av, och som han skulle tillhöra hela 1930-talet.

Nyligen skrev Göran Forsling i den här serien om Jussi Björlings första utlandsturné med Stockholmsoperan i maj 1931, och tidigare har jag berättat om hans tre debuter vintern 1930/31. Turnén gick till Helsingfors där nybörjaren medverkade i tre av de sex operor som gavs. Utöver debutrollerna hade han under året gjort några mindre roller. Totalt hade det blivit 36 föreställningar – säkert mer än nog för en sångare som fyllde tjugo under spelåret och samtidigt avslutade sin utbildning.


Porträtt av Jussi 1931
Under säsongen hade Jussi Björling titulerats stipendiat, ett slags prövokontrakt mot låg ersättning som oftast fortsatte i två eller tre år. I hans fall blev prövotiden rekordkort, särskilt för en så ung sångare. Redan en dryg vecka efter hemkomsten från Helsingfors fick han den 19 maj anställning vid Kungl. Teatern, som institutionen då skrev sig. Den gällde från 1 juli, och nu skulle det bli andra takter. Spelåret 1931/32 sjöng han 67 gånger i 15 operor, varav 10 som han inte medverkat i under

stipendiatåret. Tre bland dessa spelades redan under augusti och september, så den nyanställde fick börja jobba med instuderingar redan på våren eller när Operans personal samlades efter semesteruppehållet. Under året sjöng han även i två konserter som Operan gav: Händels Messias i Storkyrkan och Beethovens Missa solemnis. Den senare gavs på Operan, och både dirigerades av teaterns kormästare Tullio Voghera med vilken Jussi även efter sin tid vid teatern studerade in sina roller och inte minst italienskt uttal.

Kungl. Teatern blev Jussi Björlings enda arbetsgivare på heltid under livet, och räknar vi in stipendiatåret så pågick hans fasta tid där i nio år. Anställningen innebar att han med ganska kort varsel skulle ställa upp i de roller och konserter som han beordrades, och ville han medverka på andra håll måste han begära tjänstledigt. Nu var hans relation till chefen John Forsell – ”Överintendent, Professor, Chef för Kungl. Teatern och Verkst. Direktör” – etablerad sedan länge. Forsell hade varit hans lärare och mentor, och vi kan läsa i Jussibiografierna av Anna-Lisa Björling, Jussi själv och brodern Gösta om episoder under hans och chefens samliv.


John Forsell 1928
Det slumpade sig så att Forsell avgick samtidigt som Jussi Björling avslutade sin fasta anställning, eftersom hans utlandsengagemang gjorde en frilanstillvaro naturlig. 1939 blev en vattendelare i Jussis operaverksamhet även genom att han därefter gjorde mycket få nya roller. Under de nio åren som medlem i en fast ensemble medverkade han däremot i många, för så var villkoren vid Gustav Adolfs torg på den tiden. Totalt blev det 51 produktioner, där så småningom nästan alla nya

roller var stora och viktiga. 1931 hade han ännu inte nått den statusen. Hans första år fanns 50 verk på Operans spelplan, plus baletter och några kvällar då scenen uppläts för gästande ensembler. Solistkåren bestod av 35 sångare som täckte in nästan alla roller i dessa. Gäster förekom men var ovanliga. Årets nykomling sattes direkt i verksamhet.


Gustav Adolfs torg med operan 1934

 

Siffrorna ger anledning till eftertanke. Flertalet av de 50 verk som gavs 1931/32 stod förstås på repertoaren sedan tidigare, några sedan seklets början. De repeterades sparsamt, för enligt anställningskontrakten förmodades man komma ihåg det man studerat in tidigare. Och det fanns nog att göra med att förbereda årets åtta nya produktioner. Solister, kör, orkester, scenarbetare och scenen som sådan var knappa resurser, så en nykomling som behövde öva något andra redan kunde fick mestadels göra det med en repetitör i något av husets andra rum.

Om man som Jussi Björling tog över roller i befintliga produktioner var det alltså inte alls säkert att alla medverkande samlades för att repetera. I bästa fall fick man öva de viktigaste delarna på scenen, för det övriga fick det räcka med genomgångar med instruktör och repetitör. Alla var ju, liksom scenen, ständigt upptagna av alla föreställningar som skiftade dagligen.

Totalt gavs 238 operaföreställningar, varvid jag räknat bort några ensemblegästspel utifrån. Inte heller är balettframföranden eller konserter medräknade. Om vi antar att varje opera i genomsnitt har tio solistroller blev det 2380 solistframträdanden för de 35 solisterna att dela på. Jussi Björlings 67 föreställningar under året hamnar precis på det genomsnitt som krävdes av varje solist.


Oscar Ralf som Siegfried
Mixen av stora och små roller påverkade förstås hur betungande detta var. Oscar Ralf, teaterns Wagnertenor, är ett bra exempel. Han sjöng under året ”bara” 45 gånger, men i siffran ingick huvudroller i Nibelungens rings fyra operor, i Tannhäuser och Lohengrin. Nästan alla de stora Wagneroperorna gavs årligen men ofta bara en gång under spelåret. Så Ralfs Wagnerroller 1931/32 stod bara för nio av hans 45, men gjorde det möjligt att ge verken utan att ta in gäster

utifrån. Han var dock användbar även i karaktärsroller: 18 av hans föreställningar under säsongen skedde i våroperetten Csardasfurstinnan där han gjorde tenorens pappa, som visserligen har en avgörande betydelse för handlingen men ställer helt andra krav än Wagnerrollerna!

De nyuppsatta operor som Jussi Björling medverkade i kunde ges åtskilliga gånger sitt första år, som till exempel Barberaren i Sevilla där han sjöng greve Almaviva tio gånger spelåret 1931/32. Kanske kom han undan med färre roller än de som varit med länge och hunnit lära sig fler.

Utöver operor gav förstås Kungl. Teatern även baletter, fast i mindre utsträckning än i dag.

Att jag beskriver detta rätt noga beror på skillnaden mot vad vi är vana vid numera. De senaste åren har Stockholmsoperan gett ungefär ett dussin operor per spelår, och totalt kanske 140 operaföreställningar. Vissa verk kan spelas tjugo gånger eller mer. I gengäld står få kvar på repertoaren år för år, och det skulle anses omöjligt att ge nästan alla de stora Wagneroperorna årligen – särskilt för bara en enda föreställning per säsong. Detta är inte rätt plats för att gå in på hur det var möjligt, vad som skiljer mot i dag, eller om det var bättre förr. Men för att få perspektiv på Jussi Björlings formativa nio år vid Stockholmsoperan är det nödvändigt att förstå den verksamhet där han nu hade blivit en fullvärdig medlem.

Klicka här för att lyssna på Jussi som framför sången "I lyckans tempelgård" av Axel Åström, inspelad i september 1931

Den citerade titeln för chefen Forsell ovan kommer från det program för spelåret, generalplanen, som jag nämnde i artikelns inledning. I resten av den här artikeln ska jag referera och kommentera vad som står i den publikationen. Under hela 1930-talet gavs en sådan ut för varje år, och nu fanns för första gången ett foto på en mycket ung Jussi Björling med i bildgalleriet över teaterns solister. I merparten av texten för Operachefen själv pennan. Häftet är på 50 sidor inklusive en del annonser – merparten för en exklusiv publik – och kostade 50 öre, en vid tiden inte försumbar men inte heller avskräckande summa.


John Forsell avbildad från generalplanen
Det första textuppslaget upptas till vänster av en annons för Saltsjöbadens Sanatorium och Badanstalt, och till höger ett stående porträtt i trekvartsfigur av Forsell i kostym och fluga, utrustad som för promenad med hatt, käpp och avtagna handskar. Han ser vaksamt skeptisk ut.

Efter annonser för Operakällaren och butiker samt foton av teaterns viktigaste befattningshavare i rangordning kommer vi till förteckningen över teaterns styrelse och antalet personer i olika kategorier. Inklusive Forsell har tio någon form av chefsbefattning. Att solisterna är 35 har jag redan nämnt.

 

Orkestern har 67 medlemmar, baletten 28 och kören 55. Av 34 ”tjänstemän” är sex damer. Jag gissar att scenarbetare, salongspersonal och verksamma i olika yrken på teaterns verkstäder inte räknas in i dessa, utan tillkommer utöver de 229 som vi hittills räknat in.

Jämför vi med dagens ”Vi på Operan” enligt teaterns hemsida så ser talen mycket annorlunda ut. 57 sångsolister räknades upp för pandemisäsongen 2020/21, men hur många som faktiskt är anställda framgår inte. Jag får Operabalettens numerär till 79 (varav sex tjänstlediga), körens till 53 och Hovkapellets till 99. Balettens tillväxt handlar mycket om att konstformen har en mycket större roll på dagens Kungliga Operan. Orkesterdiket har byggts ut i några omgångar, och ergonomi, tjänstgöringsscheman och konstnärliga ambitioner samverkar till att dagens Hovkapell är 50% större än för nittio år sedan. En namnlista från slutet av 1930-talet visar bara åtta fast anställda förstaviolinister mot dagens arton, och de var säkert samtliga med när Operan under storhelger ibland gav fem föreställningar på tre dagar.

De riktigt stora förändringarna handlar dock om den personal som publiken inte ser. Enligt årsredovisningen 2020 var antalet årsarbeten 588 vilket torde vara ungefär det dubbla mot 1931. Till stor del handlar det om jobb inom marknadsföring, it, företagshälsovård och annat som knappast fanns då, eller sköttes av någon enstaka person. Ändå tillgår verksamheten alltjämt i samma byggnad. 1931 var denna förhållandevis ny: invigd 1898 fanns det då medarbetare som likt ”chefen” själv varit med från början. Tidsperspektivet är ju som vårt till 1988!

Nå, hur var det med den nykomne herr Björlings arbetsuppgifter och kollegor? Av de 35 sångarna i ensemblen var 20 herrar, varav åtta – Jussi medräknad – var tenorer. Det kan låta mycket, men egentligen var endast en användbar för de roller som vårt unga tenorlöfte aspirerade på.

Birger Biguet och Olle Strandberg gjorde karaktärsroller, den senare även lyriska mindre roller. Henning Malm var nästan sextio och hade få roller kvar. Oscar Ralf var femtio och teaterns hjältetenor, men inte så många år till. Simon Edwardsen sjöng några roller som Jussi Björling skulle göra inom några år, främst Canio i Pajazzo och Florestan i Fidelio, men hans styrka var inom karaktärsfacket – han var till exempel Mime mot Ralfs Siegfried.

Teaterns två lyriska tenorer var hovsångaren David Stockman och en relativt ung sångare, Einar Beyron. Stockman var femtiotvå, hade varit på Operan i nästan ett kvartssekel och skulle bli kvar ännu ett decennium. Hans fack sträckte sig från charmerande lättare tenorroller, inte minst i fransk repertoar, till Lohengrin och Parsifal. Dem skulle han sjunga ibland fram till slutet av sin tid vid Kungl. Teatern, och mycket väl att döma av upptagningar. Men han var ingen framtidsman som teaterchefen Forsell kunde satsa på.


Einar Beyron i Turandot 1928
Det var däremot Einar Beyron. Liksom Jussi hade han studerat för John Forsell, och även om han debuterat för bara sex år sedan så var karriärförsprånget 1931 stort. De senaste säsongerna hade han sjungit de ledande rollerna i drygt tjugo operor, allt ifrån operetter till de stora Puccinirollerna och Lohengrin. Beyron var exakt tio år äldre än Jussi – född i februari 1901 och 1931 alltså trettio år gammal – och ett exempel på hur Forsell gärna gynnade sina unga fynd. Och Beyron ansågs vara ett sådant. Rösten var inte vacker i
 

vanlig mening, men uttrycksfull. Han hade uppenbarligen lätt att lära och ansågs vara ovanligt bildad för att ha valt att bli sångare: student, språkkunnig, såg bra ut och kunde röra sig på scenen. Ensam kunde han förstås inte bära upp hela tenorrepertoaren vid teatern. Han avstod från Wagners Ring men sjöng nästan alla andra förekommande roller. Säsongen 1931/32 blev det 80 föreställningar av 17 verk, enbart ledande roller. När Jussi några år senare kommit i gång på allvar var det normalt att Beyron och han sjöng tio gånger vardera per månad, medan Stockman gjorde en handfull av de övriga kvällarna.

Därvid var det inte så många roller som de unga tenorerna delade, utan deras medverkan avsåg verk som var och en av dem hade studerat in och ”ägde”. Beyron hade de mer spel- och tjusighetskrävande verken som Carmen och de årliga operetterna, men också Lohengrin. Under Jussis tidiga år var Beyron även ensam om Aida, Don Carlos och andra verk där tenorrollerna hade mer spinto-karaktär. I några ofta spelade verk där båda hade sina olika fördelar kunde de båda tenorerna alternera så att publiken kunde jämföra, som i Bohème och Romeo och Julia. Däremot hade de på senare år sällan anledning att mötas på scenen – få operor har mer än en sådan tenorroll. Hösten 1931 förekom det dock rätt ofta, eftersom Jussi Björling alltjämt sjöng mindre roller i de många operor där Beyron hade huvudrollen.

Foton och tre exempel på Beyron finns här http://www.historicaltenors.net/scandinavian/beyron.htmlI Bohèmeavsnittet från 1934 är Helga Görlin Mimì. Turandotarian är en grammofonskiva från 1928, och avsnittet ur Hoffmann kommer ur en radioproduktion 1950 som publicerats såväl på lp som cd. Länken tycks tyvärr inte fungera på alla datorer. Ett av exemplen kan även nås här https://www.youtube.com/watch?v=vgYJ8j8BeUE&list=PLZ6ewcNweZozHqHaUuX1wqab3JptbysNF&index=6

John Forsells gynnande av unga innebar en hel del nya engagemang vid denna tid, men det skulle dröja innan det dök upp någon ytterligare tenor lämpad för samma roller som Jussi Björling. Däremot fanns påfallande många unga krafter i andra röstfack. Inez Wassner (f. 1896), Einar Larson (f. 1897), Gertrud Pålson-Wettergren (f. 1897), Irma Björck (f. 1898), Helga Görlin (f. 1900), Leon Björker (f. 1900), Brita Hertzberg (f. 1901), Brita Ewert (f. 1902), Joel Berglund (f. 1903), Astrid Ohlson (f. 1904), Elsa Ekendahl (f. 1905) och möjligen någon mer var alla hösten 1931 under 35 år gamla – med Beyron en tredjedel av solistkåren. De flesta skulle bli kvar vid Operan de närmaste tjugo åren.

I generalplanen är många datum under spelåret alltjämt blanka. Premiärer, abonnemang och tolv skolföreställningar anges mer detaljerat, liksom ett par utländska gästartister vars repertoar dock ännu inte fastställts. Operachefens långa text inleds:

”Den 3 augusti inkallades Kungl. Teaterns personal till tjänstgöring och lördagen den 8 ägde spelårets 1931–32 första föreställning rum, varvid Wagners ’Tannhäuser’ framfördes i fullständig nyinstudering…” Lite senare omtalas föreställningar under senare hälften av september som framtid. Uppenbarligen kom planen ut omkring 1 september.


Dekorskiss för Tannhäuser av Torolf Jansson 1931

 

I denna Tannhäuser sjöng Jussi Björling Walthers roll som ju är ganska liten – särskilt i Paris-versionen som gavs. De stora rollerna gjordes av Hertzberg, Wassner, Beyron och Larson; Berglund var Biterolf och endast Lantgreven, Åke Wallgren (f. 1873), var kvar av en äldre generation.

Även nybesättningar i Aida den 22 augusti – Hertzberg och Pålson-Wettergren – har ägt rum när generalplanen går i tryck. Däremot ligger en ”fullständig nyinstudering” av Bohème den 23 september och en ”repris” av Den flygande holländaren den 29 september i framtiden. I den förra sjunger Görlin och Beyron, i den senare Berglund, Wassner, Björker – och Jussi Björling som Erik!

Forsell omtalar augusti och september som ”sommarsäsongen”; tydligen börjar inte Stockholms kulturliv på allvar förrän i oktober. Varken skolföreställningar och ”folkföreställningar” till reducerade priser och med biljettförsäljning i Folkets hus och via Skådebanan eller de abonnemang som läsare av generalplanen bör teckna tar sin början förrän i oktober med ”den egentliga höstsäsongen”.

Förutom i några kommande rollbesättningar nämns unge herr Björling i operachefens text på följande vis:

”Nyengagerad i och med detta spelår är Jussi Björling, som efter studier vid Musikkonservatoriet och Operaskolan under föregående säsong absolverat sina tre debuter.”

Redan sina första månader som anställd augusti–november 1931 fick han utöver de redan nämnda Tannhäuser och Holländaren medverka i ytterligare åtta operor. Hans debutroller i Saul och David och Wilhelm Tell förra vintern kom till användning igen, liksom Lykttändaren i Manon Lescaut, Ruster i Kavaljererna på Ekeby och vissångaren i Louise. Nya mindre uppgifter var Tybalt i Romeo och Julia, en gång med Stockman som Romeo och en gång med Beyron, och ”en röst i natten” i Zoraima av italienaren Montemezzi. Vid sidan av Erik i Den flygande Holländaren fanns dock ännu en mycket stor roll: Almaviva i Barberaren i Sevilla som Jussi Björling sjöng för första gången den 7 november och upprepade fem gånger bara de närmsta fyra veckorna. Det skulle bli ytterligare tjugo föreställningar fram till 1937.

Alltså tio operor de första fyra månaderna som anställd, varav hälften rolldebuter. Eller om vi beskriver det på ett annat vis: unge herr Björling sjöng stora tenorroller i Barberaren i Sevilla, Wilhelm Tell, Den flygande holländaren och Saul och David, plus sex biroller som sträcker sig från viktiga (Tybalt) till helt korta (Lykttändaren). Totalt framträdde han 28 gånger. Det motsvarar två gånger i veckan, vartill kommer repetitioner. Till skillnad från senare under decenniet sjöng han inte heller några konserter under denna period. 18 och 19 september – en fredag och lördag, spelfria och kanske utan repetitioner? – besökte han dock HMV:s inspelningsstudio, vilket vi gav exempel på ovan.


Jussi och Astrid Ohlson i Barberaren i Sevilla november 1931
Almavivas många recitativ och ensembler måste ha krävt en del memorerande och sceniska repetitioner. Uppsättningen var inte ny men förutom Almaviva var även Figaro nybesatt, så i det här fallet behövde man repetera. För nykomlingarna var särskilt de snabba recitativen en scenisk utmaning. I Barberaren var hans Rosina Astrid Ohlson, en 27-årig koloratursopran som fanns med i min uppräkning ovan av Operans ungdomar. Det skulle dröja länge innan Rosina började sjungas i

 

Rossinis ursprungliga mezzoläge. Figaro sjöngs av en annan 27-åring, barytonen Set Svanholm. Honom nämnde jag inte ovan för han finns inte med bland de 35 sångsolisterna i generalplanen, där han inte alls nämns. Föreställningen den 7 november var nämligen hans andra debut, och först efter den blev det tydligt att han var en kraft att räkna med. Att han skulle bli tenor, kollega till Jussi på Met och chef för Kungl. Teatern kunde ingen ana.

Ljudlänk för att höra Set Svanholm som sjunger faktotumarian ur Barberaren i Sevilla – men inte inspelad vid debuten som baryton, utan nästan 21 år senare när han sedan länge var känd som Wagnertenor:

https://www.youtube.com/watch?v=7GwjfYDFdng:

Astrid Ohlson hade sjungit Rosina redan i mars 1930. Jussis närmaste föregångare som Almaviva var Beyron, som nu sjöng huvudrollerna i nästan alla de operor där Jussi alltjämt hade biroller: Tannhäuser, Manon Lescaut, Louise, Kavaljererna på Ekeby och Zoraima. Därtill stod Trubaduren, Aida, Carmen, Bohème, Madame Butterfly och Tiggarstudenten på Einar Beyrons program för augusti–november: tolv huvudroller, totalt 31 föreställningar. Inte undra på att han behövde avlastning. Och att teaterledningen – Forsell – måste ha sett herr Björling inte bara som ett stort löfte, utan som en viktig livlina om Beyron skulle bli sjuk. Vilket han tydligen sällan blev. Hade det skett så kunde visserligen Björling inte gå in direkt i flertalet Beyron-roller, men eftersom alla medverkande var till hands (utom i de få fall de beviljats permission för något viktigt) så gick det att ändra till någon annan opera.

Alla höll inte för John Forsells produktionstakt. Einar Larson blev mer eller mindre utsliten men stod kvar i ensemblen till sin pensionering tjugo år senare. Andra som sopranen Greta Söderman blev mobbad – om vi tillåter oss modernt språkbruk – av Forsells krav på bantning. Hon lämnade teatern i augusti 1930, några veckor efter att ha gjort titelrollen i den föreställning av Manon Lescaut då Jussi Björling allra första gången beträdde Operans scen som Lykttändaren.

Men anmärkningsvärt många av ungdomarna som jag räknade upp ovan skulle bli viktiga i decennier framåt. Räknar vi in Set Svanholm disponerade Forsell hösten 1931 14 lovande sångare i åldern 20–35, 40 % av solistkåren. De fick finna sig i att lära nya roller varje månad, och vann de framgång var tydligen två framträdanden i veckan ett rimligt genomsnitt även om rollerna var stora och repetitioner pågick dagtid däremellan.

Med uppbackning från kör och Hovkapell sågs det uppenbarligen som rimligt med en repertoar på 40 à 50 verk, för så skulle det förbli hela decenniet. Inför spelåret 1938/39, sitt sista, skriver operachefen Forsell: ”arbetsintensiteten bevisas bäst av det faktum, att Operan under föregående spelårs nio månaders speltid uppförde icke mindre än 45 operor, sångspel och operetter, 9 baletter och framförde trenne oratorier. Jag efterlyser den operainstitution med samma resurser, som dem, varöver vår Opera förfogar, som kan uppvisa ett sådant om ordning och intensitet i arbetet vittnande resultat.

Med en så stor repertoar blev förstås även uppgifterna för regissörer och dirigenter annorlunda. Bland fotona över de viktigaste medarbetarna finns två regissörer och tre dirigenter. Dem får vi kanske återkomma till i någon annan artikel.

Nils-Göran Olve

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med en utställning på annan plats. Det finns dock möjlighet att under januari månad besöka museet.

Om ni planerar ett besök kontakta först på telefon 0243-74240 eller e-post jussibjorlingmuseet@borlange.se


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi