Månadens Jussi november 2021

Don Carlos med ny chef (november–december 1950) – del 1

Metropolitanoperans säsongsöppning har alltid varit viktig. Ungefär som på La Scala väntade man förr till långt fram på hösten, så att den blev en markering av societetslivets början. Nu spelar i regel båda teatrarna redan från september, men på Jussi Björlings tid var det november som gällde.

Då skulle alla fina familjer fylla sina loger i the Golden Horseshoe, motsvarande första raden på Stockholmsoperan. Ofta gavs en nyuppsatt opera, men ibland räckte det med en nyinstudering med några särskilt prominenta sångare. I båda fallen sågs det som ett slags manifest från teaterledningen: se här, vi är värda ert stöd i form av besök och donationer!


Övre delen av den gamla Metropolitanoperans salong

 

Jussi Björling hade invigt Met-säsongen en gång tidigare, 1940 (se Månadens Jussi oktober 2021, under Arkiv). Då gällde det en ny Maskeradbalen. Trots det pågående kriget hade han återvänt från Sverige, och den nya uppsättningen anspelade på hans svenskhet genom att låta scenografin visa Gustav III:s Sverige även om rollfigurerna bar sina italienska namn Riccardo, Renato och så vidare. 1949 fick Jussi Björling nästan inviga säsongen; efter Rosenkavaljeren på öppningsdagen följde som andra föreställning en nyuppsatt Manon Lescaut, där Des Grieux var en ny roll för honom som han månaden före provat på i San Francisco.


Edward Johnson
Men 1950 var ett särskilt år i Mets historia. Chef sedan 15 år var Edward Johnson, en kanadensare som efter studier i Italien och ett decennium där som italiensk tenor (”Eduardo Di Giovanni”) hade framgång i Chicago och på Met under 1920- och 30-talen. I maj 1935 när den nytillträdde chefen Herbert Witherspoon dog bara sex veckor in på sin mandattid fick Johnson jobbet och lotsade Met genom krigsårens brist på pengar och nya sångare från Europa. Nu var han 72 år och behövde ersättas.

 


Rudolf Bing
Styrelsen valde Rudolf Bing, en 48-årig ren administratör från Wien som börjat yrkeslivet hos en konsertagentur och lyckligen utvandrad till Storbritannien skött skapandet av Glyndebourneoperan 1934 och senare Edinburghfestspelen. Nu hade han stora ambitioner för Metropolitan. Före sitt tillträde som chef hade han konstaterat läget: en rik publik, en glansfull operasäsong, bra orkester men primitivt bakom scenen.

Operahuset från 1883 hade förfallit, liksom uppsättningarna och disciplinen. Enligt Rudolf Bing repeterade man för lite, och repertoar, regi och scenografi hade vanvårdats.

Som musikadministratör i efterkrigstidens England så hade Rudolf Bing i och för sig varit van vid resursbrist och frugala uppsättningar. Men inför sitt nya jobb på Met drog han slutsatser utifrån sina erfarenheter från Tyskland före kriget och de nya förhållanden och smakriktningar som han såg växa fram hos en ung efterkrigsgeneration. Fräschare, välrepeterade föreställningar behövdes som kunde locka dessa; det fanns en ny generation artister som USA inte sett; och media borde utnyttjas bättre. Några gånger hade man sänt direkt tv från Mets föreställningar, men tv-publiken och den tekniska förmågan ökade snabbt, och Bings första säsongsöppning skulle bli den första som sändes i tv.


Met 1950

 

Bing valde Verdis Don Carlos som inte spelats på Met sedan 1920-talet och engagerade en regissör och en scenograf som var oprövade där: Margaret Webster och Rolf Gérard. Dirigenten Fritz Stiedry var redan verksam där, men han bar på erfarenheter från Gustav Mahlers Wienopera och Berlins tjugotal. Bing hade mött honom redan runt 1930. För båda hade synen på Verdis opera som ett försummat verk med stor potential grundlagts redan i 1920-talets Berlin. Den så kallade Verdirenässansen innebar att Don Carlos togs upp på flera håll, även i Stockholm 1933 med Einar Beyron i titelrollen.


Jussi som Don Carlos 1950
För Jussi Björling var rollen ny. Anade han att den skulle bli hans sista nya scenroll? För grammofon sjöng han senare även Calàf i Turandot. Bland de medverkande i november 1950 var han veteranen, genom att han kommit till Metropolitan redan 1938. Med sina 39 år var han i och för sig inte mycket äldre än de, men med undantag för krigsåren 1941–45 hade han varit där varje vinter och – vilket han säkert inte visste – hade de flesta av sina Met-föreställningar bakom sig.

Bland de övriga sångarna fanns tre Met-debutanter. Cesare Siepi (Kung Filip) var bara 27 men redan ett stort namn i Italien. Delia Rigal (Elisabeth) och Fedora Barbieri (Eboli) hade båda just fyllt 30. Jämfört med sina kollegor blev argentinskan Rigals karriär mindre, men vid denna tid och några år framåt uppfattades hon nog som ett alternativ till Renata Tebaldi.


Fedora Barbieri, Robert Merrill, Jussi och Delia Rigal i samband med föreställning av Don Carlos 6 november

Tebaldi var drygt ett år yngre än Rigal, och hade just gjort sin USA-debut på San Francisco-operan. Det är lätt att tänka sig hur spännande det var för publiken med alla dessa nya namn. Rigal blev kvar på Met till 1957, men då hade Tebaldi Met-debuterat (januari 1955) och helt överflyglat argentinskan.

Det var förstås inte Bing själv som hittat dessa ungdomar; de var redan väl etablerade i Italien där man också lanserade en ny generation efter de sångare som under kriget blivit för gamla, utbrända eller politiskt belastade. Men i enlighet med talesättet om nya kvastar inte bara favoriserade Bing nya artister, han sade också upp flera bland de äldre. Jussi skulle snart bli en av få som fanns kvar och hade erfarenhet av Met före kriget – och därmed kunde jämföra Bings ledarskap med Edward Johnsons.

Naturligtvis medverkade i Don Carlos även sångare som inlett sin Met-karriär under Johnson. Men även de var unga. Jerome Hines var en exceptionellt ung Storinkvisitor med sina 29 år, men han hade faktiskt Met-debuterat i en liten roll som 25-åring (och operadebuterat i San Francisco några veckor före sin 20-årsdag som Biterolf i Tannhäuser och Monterone i Rigoletto – ett rekord för en bas?). Robert Merrill, 33, hade redan fem Met-säsonger bakom sig.

För en opera som Don Carlos där alla roller kräver stora röster, vokal och scenisk mognad och har stunder av stor dramatik är det troligen unikt att en världsscen satsar på en så ung besättning. För Jussi Björling kan det ha känts konstigt att nu vara ålderman och veteran: sex år äldre än någon av de andra ledande rollerna (som alltså var mellan 27 och 33), och utan konkurrens den mest etablerade hos publiken.

Kände han redan en ledsnad vid operakarriären som nu dominerat hans liv i jämnt tjugo år? Alternativet var att tjäna pengar på konserter under långa resor ”på fri fot” med en pianist och ibland hustru Anna-Lisa som sällskap. De senaste åren hade de utgjort större delen av hans framträdanden. Kanske påminde de om hans pojkårs turnéer, och i varje fall slapp han sin nye chefs kommandon. Både Anna-Lisas bok med Andrew Farkas och Bings egna memoarer refererar bråk kring Jussis medverkan i repetitioner. Bing skrev till Jussi bland annat ”Ett av mina främsta mål är att etablera verklig disciplin rörande repetitioner”, och att ”…det kan inte fortsätta så här. Låt oss undvika större problem…”. I sina memoarer beskriver Bing hur han senare under fick höra att Jussi ska ha klagat över att han ”inte hade råd” att sjunga på Metropolitan med den nya chefens krav. Bing och Anna-Lisa Björling citerar delvis samma brev mellan dem.

I sin bok uppfattar Anna-Lisa inte oväntat situationen annorlunda än vad Bing gör i sin. Under Edward Johnson hade det rått en unik familjekänsla: han var en gentleman som talade sångarnas språk, medan Rudolf Bing höll en formell distans. ”Disciplinen må ha varit slapp, kroniska finansiella svårigheter gjorde att man repeterade föga, kulisser sattes ofta upp slarvigt och var i dåligt skick, men Eddie hade tagit över Met under depressionen och vänt röda siffror till svarta, och skött teatern bra under de svåra krigsåren. Det var ledsamt att han nu, vid början av Förenta staternas nya välstånd, inte längre hade kraft att fortsätta.”


Rudolf Bing på sitt kontor på Met

 

Mets andra svenske tenor, Set Svanholm, hade enligt biografin av Godor och Rodén (Mästersångaren från Västerås; Atlantis 2015) en långt mer positiv bild av Bing. I ett brev till sin fru hemma i Sverige berättar Svanholm hur Edward Johnson under våren före sin avgång redan börjat kritisera sin efterträdare Bing ”för att han offentliggjort sina operaplaner medan ännu denna säsong pågår! Kallar hans uppslag och idéer för ’överreklamerade’! … Det hela är helt enkelt otroligt! Och visar bara att begränsningskomplexen nu totalt växt Johnson över huvudet, och att det nu endast är hans eviga avskedspartys som kan bereda honom tillfredsställelse, där den avgående trion från Met… nu bildar en förening för inbördes beundran som prisar varandras arbete, men som när det inte räcker nu måste med all kraft kritisera och skälla på Bing! Osmakligt! Smått! Tarvligt!” Godor och Rodén har också tagit del av brev från Sigurd Björling till Set Svanholm i december 1950. Svanholm hade berättat om Bings ”hårda politik” på Met, och kollegorna enades om att en sådan inte skulle skada även i Stockholm, där klimatet var ”håglöst”. Sex år senare var Svanholm själv chef för Kungliga Operan.

Med Bing blev det genast en konflikt över när Jussi skulle infinna sig i New York. Han hade lovat San Francisco-operan att lära sig Calàfs roll i Turandot och framträda i den under oktober, och det krävdes överläggningar mellan de två teatrarnas styrelseordföranden för att avgöra till Mets fördel. San Francisco fick varken se Turandot eller Jussi Björling det året. I stället deltog han – som vi redan har sett motvilligt – i repetitioner i New York, och först sedan Anna-Lisa övertalat honom kom Jussi och hon till presskonferensen dagen före premiären – klockan elva och finklädda.Det är svårt att frigöra sig från känslan att Bings ankomst för Jussi signalerade slutet på det gamla, ensemblebaserade sättet att göra opera som han lärt sig i Stockholm. Särskilt för sin första premiär begärde Rudolf Bing ett nytt, mediaanpassat arbetssätt där varje nyproduktion innebar en nystart med lång repetitionstid och ett omprövande av det erfarna sångare redan anser sig veta. Var det därför detta blev hans sista nya roll? Han kom att medverka vid ännu en Met-öppning, 1953 i en ny Faust iscensatt av Peter Brook som han inte uppskattade. I en senare intervju som Anna-Lisa citerar talade han om anakronistiska fantasier som stör, inte stämmer med verkets karaktär och dess syfte.

Ändå fortsatte han sjunga Don Carlos i den nya uppsättningen. Efter premiären den 6 november 1950 blev det ytterligare nio föreställningar fram till nyår, varav en i Philadelphia. Den sista av sexton Don Carlos-föreställningar under sin operabana sjöng han i Los Angeles november 1958. Året före blev det en i Chicago, men de övriga fjorton var på Met och i den produktion som invigde säsongen 1950. Några recensenter fann honom ”much too lyric”, med vacker klang men utan det detaljarbete och dova dramatik som rollen enligt dem kräver.

Det mest spridda minnet av uppsättningen är förstås duetten med Robert Merrill, inspelad 30 november 1950. Den skulle förbli Jussis enda kommersiella inspelning ur Don Carlos. Den 3 januari 1951 fick den sällskap av de fyra andra tenor–baryton-duetter med Björling och Merrill som troligen är mer bekanta, särskilt den ur Pärlfiskarna. Avsnittet ur Don Carlos inleds med orden Io l’ho perduta! –  ”jag har förlorat henne”. I fyraaktsversionen av operan som var den som användes på Met är detta Carlos första entré nära operans början. Det handlar förstås om Elisabeth som han tidigare skulle ha gift sig med i ett politiskt arrangerat spansk-franskt äktenskap, men som nu fått sitt bröllop uppgraderat till att bli med Carlos far kung Filip. Sedan Merrill som Rodrigo Posa anslutit fortsätter avsnittet lite mer än tio minuter till slutet av scenen.

Klicka här för att lyssna på duetten "Io l’ho perduta!" med Merrill från föreställningen 6 november

Dito "Ma lassu ci vedremo in un mondo miglore" i akt 4 med bl.a. Delia Rigal (Elisabeth)

När den spelades in var skivbolaget RCA Victors närmsta användning av upptagningen en tämligen kortspelande lp (LM 1128) med avsnitt ur Don Carlos som lanserades redan i april 1951. Titelrollen förekom i övrigt inte på skivan, som endast upptog Filips monolog, Ebolis två arior och Posas dubbelaria (hans dödsscen). På skivan sjungs Filip av Italo Tajo som aldrig gjorde Filip på Met och Eboli av Blanche Thebom som däremot medverkade vid några föreställningar. Merrill var uppsättningens ordinarie Posa. Intrycket är att skivbolaget skyndat sig att lansera ett ganska godtyckligt urval med de artister som det hade under kontrakt. Lp:n fanns också som box med fyra 45-varvsskivor.

Långt större spridning fick Io l’ho perduta! när den kombinerades med de fyra andra Björling–Merrill-duetterna. En 25 cm lp lanserades ett år senare och nådde Europa 1954. Snart fanns dess innehåll även på 45-varv och det döende 78-varvsformatet, det sista dock endast för den efterblivna europeiska marknaden. Där behövde duetten, till skillnad från de övriga fyra, två skivsidor.

I avsnittet medverkar en manskör och basen Emil Markow (En munk). Markow (1920–2002) framträdde senare med olika lokala operasällskap och var 1964–84 universitetslärare. Via googling hittade jag även att han vid tiden för inspelningen sjöng i The Robert Shaw Chorale.


Robert Shaw
Den manskör som medverkar på duettskivan namnges inte, men troligen anlitades Robert Shaws kör som för många andra RCA-inspelningar vid denna tid. Detta tycks vara Markows enda solistroll på skiva, även om jag hittade en privat upptagning med honom på Youtube. Det måste ha känts konstigt under hans många återstående år att hans korta medverkan den där torsdagen skulle bli det världen minns – åtminstone några av oss.

Nästa månad fördjupar vi beskrivningen av Jussis medverkan i Bings öppningsföreställning och förlänger då berättelsen in i december månad 1950.

Nils-Göran Olve

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019

 

 

 

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med en utställning på annan plats. Det finns dock möjlighet att under januari månad besöka museet.

Om ni planerar ett besök kontakta först på telefon 0243-74240 eller e-post jussibjorlingmuseet@borlange.se


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi