Månadens Jussi januari 2022
Jussis tidiga primadonnor II
Den troligen långvarigaste av Jussi Björlings primadonnor var Hjördis Schymberg (1909 – 2008). Från premiären på nyinstuderingen av Puccinis Bohème den 13 oktober 1934 – vilket också var hennes egentliga debut – till Jussis allra sista föreställning på Stockholmsoperan, Trubaduren den 6 mars 1960, beträdde de tiljorna på operahuset vid Gustaf Adolfs torg tillsammans, inte minst vid Jussis gästspel sedan han lämnat sin fasta anställning 1939.
Hjördis Schymberg och Jussi i La bohème 13 oktober 1934
Jussi och Hjördis Schymberg i Il trovatore 6 mars 1960
Hjördis Schymberg gjorde en blygsam entré i operans värld i en liten roll i operetten Csardasfurstinnan i november 1932 och fortsatte som en av de fyra svennerna i Lohengrin och en av de tre säterjäntorna i Peer Gynt. I och med Bohèmedebuten var isen bruten och nya huvudroller dök upp på löpande band.
I Enleveringen ur seraljen i januari 1935 sjöng hon Blonde medan Jussi var Belmonte. Senare samma år möttes de på nytt i Rigoletto. Hjördis Schymberg hade sjungit Grevinnan Cepranos lilla roll vid ett par tillfällen, men nu hade hon avancerat till Gilda och fick sjunga mot Jussi. De kan höras tillsammans i duetten ”È il sol dell’anima”, inspelad några år senare. Där sjunger de på italienska, på scenen i Stockholm sjöng man alltid på svenska långt fram i tiden.
Klicka här för att höra duetten ”È il sol dell’anima” ur Rigoletto 1941 med Jussi och Hjördis
I april 1936 gjorde Hjördis Schymberg sin första Nedda i Pajazzo och Jussi var Canio. Två unga barytoner, som i framtiden skulle bli framstående medlemmar av operans ensemble, debuterade denna afton. Sigurd Björling sjöng Tonio och Gösta Kjellertz Silvio. Jussi var för övrigt i elden hela kvällen, eftersom han också gjorde Turiddu i På Sicilien.
På senhösten satte Operan upp Rossini i Neapel av österrikaren Bernhard Paumgartner. Paumgartner minns vi idag som en framstående dirigent, inte minst av Mozart, och operan är sedan länge bortglömd. Förmodligen var den ingen succé – den spelades sex gånger. Jussi spelade emellertid rollen som Rossini medan Hjördis Schymberg var blomsterförsäljerskan Francilla.
I januari 1937 gästspelade Operan i Sundsvall med Barberaren i Sevilla, och Hjördis sjöng Rosina, passande nog med tanke på att hon var född på Alnön strax utanför Sundsvall.
I oktober 1938 sjöng Jussi sin sista nya roll i Stockholm, Vasco da Gama i Afrikanskan, medan Hjördis sjöng Inez. Meyerbeers sista opera hade svensk premiär redan 1867, bara två år efter urpremiären i Paris, och var under det sena 1800-talet enormt populär. Fram till 1888 spelades den 144 gånger. Nyuppsättningen, som gjordes som ett 50-årsjubileum av den första produktionen, blev inte lika framgångsrik. Efter 10 föreställningar var det tack och farväl. Jussi sade också tack och farväl efter sex förställningar. Metropolitan kallade och Set Svanholm tog över, medan Hjördis Schymberg och nykomlingen Gurli Lemon-Bernhard turades om i rollen som Inez.
Men Hjördis och Jussi kom alltså att mötas åtskilliga gånger när Jussi återvände som gäst. Det första tillfället kom 29 augusti 1939, två dagar före krigsutbrottet. Operan var La traviata, som då fortfarande gick under namnet Den vilseförda. Det var Jussis sista framträdande i rollen som Alfredo och Hjördis Schymbergs första i den roll som kom att bli en av hennes signaturroller. Radiotjänst direktsände föreställningen och gav sedermera ut den på LP. Delar av den finns numera också på CD.
Hjördis Schymberg var en av de strävsammaste artisterna på Stockholmsoperan. Under sin karriär sjöng hon 1395 föreställningar i 76 produktioner! 2020 gav Jan Hammarlund ut en personligt hållen biografi över hovsångerskan. Den kan rekommenderas varmt.
Karin Rydqvist-Alfheim i Maskeradbalen 1927
Sin första Tosca sjöng hon vid 41 års ålder den 22 mars 1933 mot Einar Beyron, och drygt ett halvår
senare hette hennes Cavaradossi Jussi Björling. Mot honom sjöng hon bland annat vid gästspel i Malmö, Ystad och Kristianstad. De kom att mötas igen i Trollflöjten - där hon sjöng Pamina mot Jussis Tamino – och i På Sicilien. Rollen som Santuzza hade hon sjungit redan 1916 i originaluppsättningen från 1890, och senare också i nyuppsättningar från 1924 och 1927. Det var i den sistnämnda hon sjöng tio föreställningar mot Jussi 1935 – 36. Då var hon i slutet av sin karriär. Sin sista föreställning gjorde hon den 7 maj 1939 som Laura i Hilding Rosenbergs Marionetter vid ett gästspel på Stadsteatern i Göteborg. Där medverkade som gäst i rollen som Crispin ingen mindre än Edvin Adolphson.
Klicka här för att lyssna på Karin Rydqvist-Alfheim i "Sommarens sista ros"
Karin Rydqvist var född i Göteborg, och det var också Inez Köhler (1900 – 1976). Hon hade en tidig karriär på Stora Teatern i hemstaden 1925 – 28 och spelade på både Odeonteatern och Vasateatern i Stockholm i början av 30-talet, så hon var ingen dununge när hon debuterade på Stockholmsoperan den 3 mars 1934. Man kan väl ändå säga att hon gjorde en rivstart, när hon sjöng Tosca mot gästande hovsångaren och internationellt verksamme Martin Öhman. En vecka senare sjöng hon Amelia i Maskeradbalen, även denna gång mot Öhman, och med ett annat internationellt stort namn, Leo Blech som dirigent. Ytterligare två föreställningar med samma konstellation följde med några dagars mellanrum, innan hon fick göra sin andra Tosca, nu mot Einar Beyron. Efter en andningspaus på nästan tre veckor följde en fjärde Maskeradbal. Denna gång sjöng hon mot blivande hovsångaren och världsstjärnan Jussi Björling. Samma höst fick hon möta Jussi igen, nu i Tosca.
I januari 1935 gjorde hon sin första Aida, än en gång med Martin Öhman som motspelare, och en månad senare sjöng hon Elsa i Lohengrin. Och vem gjorde titelrollen? Martin Öhman förstås! En Tosca på gästspel i Östersund mot Jussi några dagar senare följdes av fyra föreställningar av Beethovens enda opera Fidelio. Den första av dessa gavs den 26 mars på Beethovens dödsdag. Förutom Inez Köhler som Leonora och Jussi som Florestan (hans enda föreställningar i den rollen) sjöngs skurkrollen Don Pizzarro av Joel Berglund och Marcellina av Hjördis Schymberg.
Inez Köhler och Jussi i Fidelio 26 mars 1935
Men därmed var samarbetet med Jussi ingalunda slut. I augusti hade Kungliga Teatern dammat av Trubaduren från 1927 för att låta Jussi glänsa i en av sina blivande internationella favoritroller, Manrico, och vid sin sida hade han Inez Köhler som Leonora.
Kom så 1938 och Jussis sista säsong som fast anställd vid Stockholmsoperan. Efter att ha betat av sex-sju nya roller nästan varje år, hade han bantat ner nyproduktionerna till bara två detta år – och i båda sjöng han mot Inez Köhler. Den första var Johann Strauss’ Zigenarbaronen. Jussi gjorde Sandor Barinkay och som Saffi hade han Inez Köhler. Hans röst finns bevarad i en skivinspelning i en duett ur operetten, men där är det Hjördis Schymberg som sjunger Saffi. Den allra sista nya rollen, Vasco da Gama i Afrikanskan, har jag redan berört i avsnittet om Hjördis Schymberg, men det finns en annan sopranroll där, Selika, och den sjöngs av Inez Köhler. Och därmed var deras samarbete på scenen ett avslutat kapitel? Nej, inte riktigt. När Jussi återvände som gäst under 40-talet stod ofta Puccinis Bohème på spelplanen, och då var det oftast Inez Köhler som sjöng Musette, fram till och med 1947 hela 14 gånger! Men Inez Köhler fortsatte längre än så. Fram till och med 1952 medverkade hon i 40 produktioner och 647 föreställningar. Och i november 1950 fick hon nöjet att sjunga Donna Elvira mot gästande världsstjärnan Tito Gobbi som Don Juan. En blivande världsstjärna sjöng för övrigt Donna Anna: Birgit Nilsson!
Dusolina Giannini i Aida 1936 på Metropolitan
Operan. Sammanlagt fyra föreställningar gjorde hon. Vid tre av dessa sjöng hon Carmen mot Einar Beyron, vid den fjärde, den 7 oktober sjöng hon Tosca mot Jussi Björling.
Gertrud Pålson-Wettergren 1933
Klicka här för att lyssna på habaneran från 1927 ur Carmen med Gertrud Pålson-Wettergren
Hon återkom följande säsong och sjöng då Delila i Simson och Delila och återigen Carmen. Men nu gjorde hon rollen ”på utmärkt om än inte helt perfekt franska”, som Olin Downes skrev i New York Times. Några ytterligare nya roller sjöng hon inte under sin New York-tid, och hon tog ett värdigt farväl i januari 1938 som Brangäne i Tristan och Isolde, även denna gång tillsammans med Melchior och Flagstad.
Tillsammans med Jussi sjöng hon fyra föreställningar av Puccinis Manteln hösten 1934, samt Ulrica i Maskeradbalen 1934 samt 1944 och -45.
Isa Quensel
medverka i 42 produktioner på Stockholmsoperan i 942 föreställningar är en gåta. Debuten där gjorde hon den 2 november 1934 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Jussi Björling sjöng Almaviva och i rollen som Figaro medverkade Set Svanholm, som då fortfarande var baryton. I augusti 1935 sjöng hon Musette tillsammans med Jussi i Bohème; samma höst var hon Adèle i Läderlappen, och i tre föreställningar sjöng Jussi Alfred. Vid en föreställning av Barberaren den sista oktober 1935 sjöng hon åter mot Jussi, och Figaro spelades då av den legendariske italienske barytonen Giuseppe De Luca, som under sin långa karriär sjungit med både Caruso och Gigli. Åtskilliga gånger mötte hon Jussi i Bohème och Läderlappen och när Zigenarbaronen gick över tiljan 1938 fanns de också på scenen tillsammans – Isa som Arsena. 15 februari 1939 strålade de samman på nytt, nu i Pajazzo, för att några månader senare mötas en sista gång i Göteborg, Isas födelsestad, vid Kungliga Teaterns gästspel med Bohème.
Isa Quensels karriär på Operan fortsatte fram till mitten av 1950-talet. Sin avskedsföreställning gjorde hon den 15 april 1956 som Marcellina i Figaros bröllop, men hon återvände som gäst 1963 i en helt ny roll: Mamma Goose i Rucklarens väg. Där sjöng hon med den nya generationen sångare: Busk Margit Jonsson, Barbro Ericson, Ragnar Ulfung och Erik Saedén.
Kaja Eidé-Norena
Gurli Lemon-Bernhard
Figaros bröllop, och hann också med tre föreställningar av Manon (den lilla rollen som Javotte) samt modisten i Rosenkavaljeren, innan hon den 9 september fick göra sin första Siebel i Faust – med Jussi i titelrollen. Hon kom att göra rollen ytterligare ett dussin gånger, därav sex tillsammans med Jussi.
Bland hennes större roller kan nämnas Polly Peachum i Tolvskillingsoperan (i Malmö) samt Josefa i Vita Hästen mot Max Hansen på Oscarsteatern. Hon gjorde också Sorgbarn i Singoalla vid urpremiären 1940.
Hanser Lina Göransson
Alfvén ledde. ”Ingen tolkar mina sånger bättre än Hanser Lina”, sa Alfvén.
Hon debuterade på Operan den 1 april 1939 som Santuzza i På Sicilien och fick lysande recensioner. Sex föreställningar blev det, de tre första tillsammans med Jussi, som säkert uppskattade att sjunga med en äkta kulla. I början av 1940 sjöng hon Tatiana i Eugen Onegin vid fyra tillfällen, och hösten 1941 gjorde hon Elisabeth i Tannhäuser två gånger mot Einar Beyron, men sedan tackade hon för sig. Hon trivdes inte med atmosfären på Operan. Tillvaron som konsertsångare passade henne bättre, och hon turnerade flitigt, även i USA, och bevarade rösten i fin kondition ända upp i sjuttioårsåldern.
Teiko Kiwa ur Madama Butterlfy 1937
Och hur många gånger sjöng Jussi själv på Stockholmsoperan? Enligt Operans statistik sjöng han 671 föreställningar i 60 produktioner, däribland som gäst (från säsongen 1939 – 40) 128 gånger.
Första delen av Jussis tidiga primadonnor publicerades i oktober 2021, skrolla ned för att läsa den.
Göran Forsling
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
