Månadens Jussi februari 2022
Jussis manliga kollegor vid Stockholmsoperan på 1930-talet
Under sina år som anställd vid Kungliga Teatern kom Jussi Björling att samarbeta med åtskilliga manliga sångare. Några av de mest framstående och oftast förekommande ska presenteras i den här artikeln. Dessutom hände det att gästande storsångare dök upp, och några av dem kommer också att beröras.
John Forsell
Hyllning för Forsell
Även under sin chefstid fortsatte han att sjunga sporadiskt, framför allt i sin paradroll som Don Juan. Att den 19-årige Jussi i sin debut skulle fäktas mot sin lärare och chef gjorde honom förstås nervös, och Forsell fick lov att uppmana honom att ”sätta i gång”. Att John Forsell var en hetlevrad person är också omvittnat. Famöst är mötet mellan honom och tonsättaren och kritikern Wilhelm Peterson-Berger. Den senare hade skrivit ett par, i Forsells tycke, förolämpande brev, och när de möttes tackade Forsell för breven genom att ge antagonisten ett par rejäla örfilar. Det ledde till åtal och Forsell dömdes i krigsrätt till tre dagars fängelse.
Vid samma föreställning sjöngs Leporello av en annan elev till Forsell, nämligen Joel Berglund (1903 – 1985). Han var född i Torsåker i Gästrikland och läste i en tidningsnotis att man kunde få gratis sångutbildning vid Musikaliska Akademien i Stockholm. Han åkte dit och provsjöng, blev antagen som 19-åring och kunde debutera som Monterone i Rigoletto 1929. Han var alltså nästan lika färsk som Jussi när de två äntrade scenen den 20 augusti 1930. Det var även Joel Berglunds rolldebut, men han hade redan låtit höra sin praktfulla basbaryton i stora roller som Figaro i Figaros bröllop, Holländaren i Den flygande holländaren och Pogner i Mästersångarna i Nürnberg. Och många blev de föreställningar där han och Jussi möttes, bland annat Wilhelm Tell, Den flygande holländaren, Mignon, Martha, Faust, Flickan från Vilda Västern, Fidelio och Fausts fördömelse. Totalt hann Joel Berglund med 1112 föreställningar i 67 produktioner. Den sista föreställningen gjorde han som gäst i rollen som Filip II i Don Carlos den 12 juni 1964. Då var han 61 fyllda. Men han fortsatte som konsertsångare i flera år därefter.
Jussi, Joel Berglund och Leon Björker i Wilhelm Tell 1930
Jag hörde honom i Stora Tuna kyrka 1972 i samband med att Jussi Björlingstipendiet utdelades till Lars Roos. Rösten hade förstås åldrats men var fortfarande mäktig. En annan solist vid den konserten var den unge Gösta Winbergh, elev till Joel Berglund, som alltså kunde skriva också sångpedagog på sitt visitkort. På samma visitkort stod också operachef, vilket han var i Stockholm 1949 – 1956. Hovsångare var han dessutom, sedan 1943. Liksom Jussi hade Joel Berglund en betydande internationell karriär: i Wien, Buenos Aires, Chicago, Berlin, Budapest och New York var han en ofta sedd gäst, och som något av Wagnerspecialist sjöng han också i Bayreuth.
Carl Richter
(Richter sjöng Valentin) och Pajazzo (Richter sjöng Silvio). Sorgligt nog avled Carl Richter vid blott 55 års ålder, strax efter att han avslutat sin karriär.
I Wilhelm Tell, som var Jussis andra premiär, medverkade förutom Joel Berglund i titelrollen, två verkliga stöttepelare i ett par basroller. Den ene hette Leon Björker (1900 – 1962). Han studerade i Tyskland och i Stockholm för den legendariske norske basen Ivar Andrésen. Debut på Stockholmsoperan gjorde han 1927 i Kronbruden och var anställd från 1929 till 1953. Det riktiga genombrottet dröjde ända till 1941, beroende på dels scenskräck, dels svårigheten att studera in nya roller. Men han var en trägen arbetare som hann avverka inte mindre än 2134 föreställningar i 106 produktioner. Förutom som Walter i Wilhelm Tell kom Jussi i kontakt med honom som Daland i Den flygande holländaren, Pater Lorenzo i Romeo och Julia, Sarastro i Trollflöjten, Hertigen i Fanal, Osmin i Enleveringen ur Seraljen och Rocco i Fidelio. 1952 blev han utnämnd till Hovsångare och han fortsatte att sjunga som gäst i stora roller fram till 1960 då han sjöng Pogner i Mästersångarna.
Emile Stiebel
Barytonen Einar Larson (1897 – 1983) – ännu en elev till John Forsell, var begåvad med en synnerligen vacker röst, som tyvärr med tiden fick en hel del skavanker, förmodligen genom alltför slitsamma roller. Han debuterade den 3 mars 1925 som Moralés i Carmen, vid en ”Jubileumsföreställning med anledning af 50-årsdagen af operan Carmens första uppförande”. Så småningom fick han lite större roller: Valentin i Faust, Renato (René som han hette på den tiden) i Maskeradbalen och Greve Luna i Trubaduren. Första mötet med Jussi Björling var den 13 januari 1931 i Carl Nielsens Saul och David, där Einar var Saul och Jussi Jonathan (en passande roll för Jussi som ju hette ”på riktigt” Johan Jonatan). Ett drygt år senare sjöng Einar titelrollen i Rigoletto och Jussi var hertigen. Året därpå sjöng Einar Germont i La traviata, där Jussi sjöng Alfredo och bara en vecka senare drabbade de samman i Eugen Onegin – Einar var Onegin och tvingades duellera med och döda Jussis Lenski. 1934 följde Maskeradbalen med Jussi som Riccardo och Einar som Renato, och samma år möttes de i Faust, Tosca och Bohème – operor de ofta sjöng tillsammans i. Trubaduren och Aida följde och 1936 förenades de i Pajazzo. Einar Larson deltog i 889 föreställningar i 59 produktioner och drog sig tillbaka efter en föreställning av Värmlänningarna i februari 1954, där han gjorde rollen som Brukspatronen. Anna sjöngs för övrigt av en ung Elisabeth Söderström.
Jussi och Einar Larson i La bohéme
Sven Herdenberg
Folke Cembraeus
där Cembraeus gjorde Papageno och Jussi Tamino. För Jussi var det första gången i rollen, Folke Cembraeus var redan veteran: han sjöng sin första Papageno redan 1921 och abonnerade på den ända till 1937 då han den 16 december gjorde den för fyrtioförsta och sista gången. Sitt allra sista framträdande över huvud taget gjorde han i operetten Csardasfurstinnan den 9 oktober 1949, där han i rollen som Boni fick sjunga duett med Stasi, som sjöngs av en mycket ung Elisabeth Söderström.
Conny Molin
han gjorde Michele. Året därpå sjöng han Alfio i På Sicilien och 1938 gjorde han Germont i La traviata.
Hittills har vi huvudsakligen behandlat sångare som tillhörde en tidigare generation än Jussi, även om Joel Berglund bara debuterade ett år tidigare. Sigurd Björling (1907 – 1983), var visserligen några år äldre än Jussi, men han debuterade inte på operan förrän 1935, då Jussi redan var väl etablerad. Hans första roll var Alfio i På Sicilien, och året därpå fick han också sjunga rollen mot Jussi. Samma år fick han också sjunga Tonio i Pajazzo, återigen tillsammans med Jussi, och 1938 tog han över rollen som Mefistofeles efter Joel Berglund och fick spela mot Jussis Faust. Slutligen sjöng de tillsammans i Afrikanskan, där Sigurd gjorde rollen som Nélusco. Sigurd Björling kom att bli en av Operans främsta krafter under många år. Fast anställd var han till 1961, men han fortsatte att framträda som gäst i några av sina stora roller, inte minst som Wotan, och han tog definitivt avsked den 10 november 1973, då han sjöng Storinkvisitorn i Don Carlos. Då hade han framträtt 1961 gånger i 113 produktioner. Lägg till det hans omfattande internationella karriär, som förde honom till bland annat Metropolitan i New York, La Scala i Milano, Wienoperan, Parisoperan och Covent Gardenoperan i London. 1951 sjöng han Wotan i Bayreuth med stor framgång men återvände aldrig. Tredje akten ur Valkyrian under ledning av Herbert von Karajan finns utgiven på skiva.
Jussi och Sigurd Björling i Maskeradbalen
Giuseppe De Luca
De Luca var född i Rom, son till en smed, och sjöng som pojke i kyrkokörer. Efter målbrottet såg en rik mentor till att han fick ta sånglektioner för ett par framstående lärare, och redan som 20-åring kunde han göra debut i ett mindre operahus som Valentin i Faust. Det ledde till flera inbjudningar till mera kända hus, och inom några år var han den ledande barytonen på La Scala. 1915 flyttade han till New York där han sjöng på Metropolitan i tjugo år. Han kom att sjunga med de flesta av dåtidens mest framstående sångare och finns rikligt representerad på skiva, bland annat i duetter med både Enrico Caruso och Beniamino Gigli. Hans röst var osedvanligt vacker, och han var dessutom en god skådespelare. Dirigenten Arturo Toscanini lär ha sagt att han var ”den absolut bäste baryton jag någonsin har hört”. De Luca medverkade i flera världspremiärer, därav två Puccinioperor: Sharpless i Madama Butterfly (1904 på La Scala) och titelrollen i Gianni Schicchi (1918 på Metropolitan). Just i komiska roller lär De Luca ha varit allra bäst, så Jussi bör ha haft en högtidsstund när han sjöng mot honom. Han var visserligen nära 60 år men hade alltjämt rösten i fint trim.
Bara en månad senare Var det dags för nästa gäst av dignitet: den på alla sätt store ryssen Fjodor Sjaljapin (1873 – 1938). Det handlade om tre föreställningar: två Furst Igor och en Faust, och Jussi medverkade i alla tre. I Månadens Jussi november 2020 har jag utförligt skrivit om Furst Igor-föreställningarna, och i Månadens Jussi december 2020 skrev Nils-Göran Olve lika utförligt om Faust-föreställningen, så den som till äventyrs har missat eller glömt de artiklarna hänvisas dit.
Jussi, Fjodor Sjaljapin och Einar Larson i Furst Igor 1935
Ezio Pinza
från 1700-talet. Efter fyra års militärtjänstgöring under första världskriget kunde han återuppta sin operakarriär 1919 och kom några år senare till La Scala, där han blev en stor publikidol tack vare sitt utseende och charmiga sätt, men naturligtvis också tack vare sina vokala utförsgåvor. Alla hans företräden ledde till att han 1926 hamnade på Metropolitanoperan i New York, och där förblev han tills han drog sig tillbaka 1948. Då hade han sjungit mer än 700 föreställningar i 50 roller. Han förknippades tidigt med rollen som Don Juan, och den fick han göra på Stockholmsoperan vid gästspelet i september 1937, och där fick han då fäktas mot Jussi Björlings Don Ottavio. Tre dagar senare stod han på scenen igen, men den här gången var det som Figaro i Figaros bröllop, där Isa Quensel var hans charmiga Susanna. När Jussi ett par år senare kom till Metropolitan fick han på nytt träffa Pinza. Tre gånger sjöng de tillsammans i Faust och en gång var Pinza filosofen Colline i Bohème när Jussi sjöng Rodolfo. Efter Metropolitantiden fick Pinza en ny karriär som musikalartist på Broadway, där han gjorde Emile de Becque i South Pacific med så stor framgång att han fick en Tony (musikalvärldens motsvarighet till filmens Oscar). Han hade också en tid en egen TV-show och medverkade i några filmer, däribland en där han spelade rollen som Fjodor Sjaljapin!
Göran Forsling
Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019
