Månadens Jussi mars 2022

Mars 1937: Wien

Det mesta av februari och mars 1937 tillbragte Jussi Björling i Wien. På statsoperan där sjöng han under den perioden nio av sina största roller. Någon så lång och varierad gästspelsperiod skulle han aldrig mera ha någonstans.


Statsoperan i Wien på 30-talet

 

De femton säsonger han senare kom att medverka på Metropolitan i New York innebar förstås i regel längre vistelser där, men inte samma provkarta på roller – under alla sina år på Metropolitan sjöng han endast elva roller.

Jussi Björlings första utlandsframträdanden, bortsett från barndomens USA-turnéer, var när han följde med Kungliga Operan till Helsingfors redan i maj 1931. Snart skulle han som soloartist medverka vid konserter, först i Köpenhamn samma år men snart även på kontinenten (Bryssel 1935). (Som vanligt har jag varit helt beroende av Harald Henryssons grundliga förteckningar över Jussis framträdanden och inspelningar. Harald har också haft vänligheten att läsa ett utkast till denna artikel.)

Hans första operaframträdande på egen hand var i Prag mars 1936, då han sjöng i Faust och La traviata. Den våren gjorde han två resor till dåvarande Tjeckoslovakien och Österrike. Riktigt hur de här gästspelen avtalades får någon annan utreda. I böckerna om Jussi kan vi läsa både om den svenska agenten Helmer Enwall och utlänningar som kom till Stockholm för att höra provsjungningar och se föreställningar på Operan. Dessutom fanns ju grammofonskivor, även om de internationella skivorna i HMV:s DA- och DB-serier kom ut först när Jussi Björling redan börjat framträda utomlands.

Klicka här för att höra Jussi som sjunger ur Rigoletto, inspelad 3 december 1936


Idolporträtt taget i Wien
Jussi var fast anställd vid Stockholmsoperan fram till 1939 och måste ta tjänstledigt med viss framförhållning. Chefen John Forsell var nog uppmuntrande och han och sonen Björn – Jussis kamrat från studieåren – reste till och med till Wien för Jussis första gästspel där 1936. Men så länge han var fast anställd vid Kungliga Operan var det en eller två månaders ledighet som kunde komma på fråga, och när teaterns ledande tenor tilläts vara borta hela februari och mars 1937 insåg nog många att hans år som

 

heltidsanställd började närma sig slutet.

Vi kan läsa i hustrun Anna-Lisas bok att Jussi trodde att hans födelsedag var den 2 februari, trots att korrekt datum nu anses vara den 5. Sista föreställningen i Stockholm skedde den 31 januari och den första under hans resa i Nürnberg den 4 februari. Den 1 tog han tåget från Stockholm och ankom till Sassnitz dagen efter, så han firade sin 26-årsdag på resa genom Tyskland. Efter föreställningar i Nürnberg, Berlin och Dresden började hans gästspel på Wiens statsopera med en Bohème den 14 februari. Anna-Lisa var med på åtminstone delar av denna långa utlandsvistelse.

Politiskt var läget spänt. Hur mycket han visste eller brydde sig vet vi nog inte. Han var i Wien för att följa upp sin stora succé förra våren – i ”det härliga Wien före den tyska erövringen” som han kallade det några år senare i självbiografin Med bagaget i strupen.

De teatrar som Jussi gästade liksom nästan alla vid den här tiden hade en stor repertoar av standardoperor. Detta var långt före moderna idéer om regiteater, och de framfördes tillräckligt likartat för att en gäst skulle kunna ta över en roll med ganska kort varsel, ofta utan sceniska repetitioner med orkester. De italienska och franska operor som Jussi framträdde i sjöngs på det lokala språket (tyska, tjeckiska eller ungerska). Man accepterade att en gästande sångare, åtminstone en ung sådan som Jussi, sjöng på sitt eget språk. Han hade ännu inte lärt sig dem på italienska eller franska, för hemma i Stockholm var det svenska som gällde. Snart skulle han behöva kunna dem även på originalspråken för Chicago, London och New York. Hade världspolitiken utvecklat sig på ett annat vis och han fortsatt framträda på tysktalande scener så hade han säkert fått lära sig rollerna även på tyska, så som hans svenska tenorkollegor Martin Öhman, Torsten Ralf och Set Svanholm gjorde på 1920- och 30-talen.

Gästen kunde alltså ganska obesvärat gå in i befintliga uppsättningar, men det krävdes förstås ändå instruktioner om strykningar, rörelser på scenen mm. Dock inte värre än att man kunde improvisera med några dagars varsel: ”vi vill höra herr Björling även i Maskeradbalen – går det bra på onsdag?”


Gösta Björling
Gösta Björling beskriver i sin bok om brodern hur Jussi under gästspelet i Wien 1937 telegraferade till Stockholm för att få sitt klaverutdrag till just den operan nedsänt per flyg till nästa dag. Det misslyckades dock varför han sjöng de ord som föll honom in på svenska, i förvissning att få skulle

 

förstå något. Den rollen hade han nämligen vid den här tiden bara sjungit en enda gång, tre år tidigare.

På scenen mötte Jussi Björling lokala kollegor, varav flertalet var anställda där så som han själv var i Stockholm. I huvudsak var tanken att varje hus höll sig med en komplett ensemble. De mer prominenta kunde tillbringa någon månad emellanåt vid andra operahus, på samma sätt som han själv nu provade. Sångare gjorde karriär – liksom fortfarande vid många tyska scener – genom att efter några år byta till ett finare jobb i en större stad, bland mer namnkunniga sångare och mot bättre betalning.

Vid denna tid hårdnade den politiska situationen, och de operahus där Jussi Björling sjöng 1936–37 påverkades förstås av detta. Det var inte längre självklart att en tysk artist kunde sjunga även i Wien, och i Wien fanns flera sångare som av politiska skäl lämnat Tyskland: judar och andra antinazister. Hur tänkte Jussi kring sin verksamhet i de tysktalande länderna? Det var säkert ett sätt att känna sig för på internationella scener, och USA fanns nog redan i siktet. Ett långvarigt kontrakt med Wien så som Kerstin Thorborg och snart även Set Svanholm hade var mindre troligt med tanke på familjen och världsläget. Så här kan vi sammanfatta hans operaframträdanden som gästande solist de där åren:

Prag: Faust, La traviata (mars 1936); Aida, Trubaduren (maj 1936); Aida (mars 1937). Besöken 1936 var vid Nationalteatern, det 1937 vid Tyska operahuset.

Brno: Bohème (maj 1936)

Wien: Trubaduren (2), Bohème, Aida (maj – juni 1936); Bohème, Trubaduren (3), Madame Butterfly, Pajazzo, Flickan från Västern, Faust, Pajazzo, Maskeradbalen, Rigoletto (februari–mars 1937)


Affisch för Aida i Wien 7 juni 1936

 

Nürnberg: Pajazzo (februari 1937)

Berlin: Bohème (februari 1937)

Dresden: Bohème, Rigoletto (februari 1937)

Budapest: Aida (februari 1937).

Med undantag för två kvällar på Budapest-operan 1942 kom han inte att sjunga opera igen i någon annan av dessa städer under de 23 år som återstod av hans liv, fast han skulle medverka i konserter i Berlin 1942 och 1950 och göra en grammofoninspelning i Wien 1960. Jag får det till 12 roller och totalt 26 kvällar under tre resor: två våren 1936 och en längre i februari och mars 1937. Mellan 14 februari och 22 mars 1937 sjöng han nio av sina roller i Wien – elva framträdanden plus tre utflykter till Budapest och Prag för Aida i båda städerna och dessutom en konsert i den förra staden.


Jussi, Anna-Lisa och okänd i Budapest 7 mars 1937

 

Vi inser att han slagit igenom stort. Även i Wien medverkade han vid en konsert. Det rör sig om drygt fem veckor och idel stora roller. Flera gånger sjöng han två kvällar i rad.

På Wienoperan gjorde en anställd, Hermann May, inspelningar på lackskivor av fragment från föreställningarna som i en del fall har bevarats och getts ut på lp och cd. Från Jussis kvällar rör det sig om en dryg timme från tre föreställningar: Aida (1936), Faust och Pajazzo (1937). Annars är det bara recensenternas omdömen som finns kvar från denna korta men säkert viktiga del av den 25- och 26-årige tenorens utveckling till världssångare. Men de var desto mer lovordande; några citeras i Anna-Lisa Björlings bok om maken.

Ur Aida från en av Hermann Mays inspelningar 

Säkert satte gästspelet också spår i privata anteckningar, men hur mycket som finns kvar vet kanske ingen. Jämnt ett år senare skedde Anschluss, Tysklands annektering av Österrike, och sedan följde andra världskriget. Så dokument har förstörts, och efter kriget hade många vittnen försvunnit.

På Wienoperans webbplats finns en renskrift av en anonym privatpersons dagbok från täta operabesök 1933–36:

Klicka här för mer information

Hen skriver om Bohème-föreställningen den 1 juni 1936: ”Gästen Jussy Björling sjunger utmärkt, är mycket sympatisk, och spelar också mycket bra.”

 

 

 

 

Dagboksskrivaren har också sparat en tidningsrecension som motsvarade de egna intrycken. Neues Wiener Tagblatts recensent Heinrich Kralik skriver om ”en sångstjärna av första rangen”.

I dagboken och i Wiener Staatsopers arkiv på Internet kan vi se vilka tenorer som sjöng när den nya gästande stjärnan Jussi inte gjorde det. Där fanns både sångare som är ihågkomna via sina skivor – Helge Rosvænge, Koloman von Pataky och Alfred Piccaver – och idag bortglömda som Emmerich Godin och Norbert Ardelli. Det kändaste namnet är den unge Anton Dermota som sjöng Ruiz i Trubaduren och Borsa i Rigoletto mot Jussi Björling. De var nästan jämnåriga och Dermota hade redan anförtrotts Alfredo i La traviata. Uppenbarligen ansågs Jussi Björling vara jämbördig eller överlägsen Wienoperans ordinarie tenorer.

Bland sopraner som han sjöng med i Wien fanns ett par som han senare skulle möta i New York. Den idag bortglömda Ella Flesch sjöng 1944–47 på Met, men utan särskild framgång. Däremot skulle den vackra och intensiva tjeckiskan Jarmila Novotná få en lång Met-karriär 1940–57. Mária Németh hör till Wienoperans legendariska sångare, men sjöng nästan enbart där.


Kerstin Thorborg som Amneris i Aida
I Wien fanns också en annan svensk stjärna, alten Kerstin Thorborg som sjöng Azucena i Trubaduren, Ulrica i Maskeradbalen och Amneris i Aida när Jussi medverkade i dessa operor i Wien. Hon lär för övrigt ha rekommenderat teaterledningen att engagera honom. I alla tre operorna liksom i Faust och Pajazzo var barytonen ungraren Alexander Sved. Jussi skulle återse båda på Metropolitan, och Sved medverkar på den live-upptagning av Maskeradbalen

därifrån 1940 som hör till de oundgängliga Björlinginspelningarna. Även Sved var i början av sin internationella karriär, och i dagboken som jag nyss nämnde noteras det att han ”till och med” sjunger på tyska 1936 när Aida nyinstuderats av den italienske stjärndirigenten Victor de Sabata. Tydligen hade även han tillåtits sjunga på sitt hemspråk vid sina första framträdanden.

Ännu en sångare som han skulle återse i New York var basen Alexander Kipnis, som sjöng Mefistofeles i Faust tillsammans med Björling och Sved. Även han sjöng på Metropolitan några år senare när Jussi Björling var anställd där, men deras enda gemensamma framträdande efter Faust i Wien blev Beethovens Missa solemnis med Arturo Toscanini som dirigent i Carnegie Hall december 1940. (Från den kvällen finns en hörvärd inspelning.)

Klicka här för att höra Faust med Jussi, Kipnis och Ester Réthy från en av Hermann Mays inspelningar

Jämte De Sabata var Felix von Weingartner den viktigaste dirigenten bland dem som Jussi sjöng med i Wien. Han framträdde också flera gånger med Josef Krips som vid den här tiden var ung och ganska obemärkt, men skulle bli ett stort namn på 1950-talet.

Bland Jussis många motspelare är kanske två sopraner som han inte mötte i Wien de som är allra mest bemärkta av oss som intresserar oss för historiska artister: Maria Cebotari som var hans Mimì i Dresden och Zinka Kunc, hans Aida i Prag – båda 1937. Cebotari hade en meteorkarriär som avbröts i förtid när hon dog 1949. Kunc skulle byta namn till Milanov och bli en av Jussi Björlings viktigaste kollegor vid Metropolitan. Tillsammans spelade de in fyra operor komplett för RCA Victor på 1950-talet, bland annat just Aida i Rom 1955. Mindes de då sitt första möte arton år tidigare?

Sista föreställningen i Wien var Trubaduren måndag 22 mars. Det var tredje gången under de fem veckor som Jussi Björlings gästspel pågått – den enda av de operor han sjungit som upprepades, så tydligen ansåg man det som särskilt viktigt att ta vara på gästen i just den. (Vid närmast föregående och följande föreställningar sjöng Helge Rosvænge, som också hade ett slags gäststatus och endast sjöng nio föreställningar på Wienoperan under hela 1937. Se Wienoperans arkiv.)

Enligt Harald Henrysson skulle Jussi Björling ha stannat och sjungit i Faust lördag den 27 mars. Men det var påskvecka, och Anna-Lisa och han kom i stället hem till Stockholm på onsdagen. På så vis kunde de fira påsk med ettårige sonen Anders innan det blev dags för Jussi att återinträda i sin tjänst vid Kungliga Operan med just Faust, punktligt onsdag den 1 april. Ett knappt halvår senare skulle det bli dags för nästa långa resa: i november 1937 via London till USA för operaframträdanden i Chicago och konserter (bland annat för första gången i amerikansk radio). Då måste bemötandet i Europas huvudstäder ha varit en erfarenhet som stärkt självförtroendet.

Nils-Göran Olve

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2022 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Det tidigare Jussi
 
Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med ett museum på annan plats. 


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi