Månadens Jussi april 2022

Några framstående dirigenter vid Stockholmsoperan på Jussis tid

En ovanligt lång karriär vid Kungliga Teatern hade den finlandssvenske dirigenten, tonsättaren och pianisten Armas Järnefelt (1869 – 1958). Han var född i Viborg på Karelska näset i dåvarande storhertigdömet Finland som en av nio syskon, varav flera blev framstående kulturpersonligheter: konstkritikern och översättaren Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och Aino som gifte sig med Jean Sibelius. Efter studier i Helsingfors – där en av hans lärare var Jules Massenet – Berlin, Breslau, Magdeburg och Düsseldorf blev han dirigent för symfoniorkestern i hemstaden Viborg mellan 1898 och 1903, samma år som han första gången framträdde i Stockholm, då som ackompanjatör åt sin sjungande hustru Maikki.


Det historiskt betydelsefulla Viborgs slott på Karelska näset

 

Året därpå dirigerade han för första gången på Stockholmsoperan: Valkyrian med hustrun som Sieglinde. Wotan sjöngs av Hr Forsell och Brünnhilde av Fru Jungstedt. 1905 – 1906 ledde han Stockholmsoperans symfonikonserter och från 1907 blev han kapellmästare vid Operan. År 1911 fick han titeln Hovkapellmästare och 1923 Förste hovkapellmästare. 1932 flyttade han tillbaka till Finland och ledde Finska Nationaloperan fram till 1936. Bland annat introducerade han Wagners operor i Finland. Till Stockholm återvände han då och då som gäst och dirigerade sin sista föreställning där den 7 april 1950, Wagners Parsifal. Som kompositör är han idag mest känd för några mindre stycken, framför allt den melodiska Berceuse.

Han skrev också musik till Mauritz Stillers Sången om den eldröda blomman (1919), troligen första gången i Sverige som det skrevs specialkomponerad filmmusik.


Armas Järnefelt

 

När Jussi Björling debuterade på Operan var Armas Järnefelt redan fyllda 60 och hade bara några säsonger kvar i Stockholm, men Jussi fick ändå sjunga under hans ledning vid åtskilliga tillfällen, första gången vid debuten som Don Ottavio i Mozarts Don Juan, onsdagen den 20 augusti 1930. Hr Forsell, som hade medverkat vid Järnefelts debut 25 år tidigare, fanns med även nu, men så här långt fram i tiden hade man slutat med Herr, Fru och Fröken och skrev ut förnamnen. Även vid Jussis tredje debut, i Carl Nielsens Saul och David i januari 1931, fanns Järnefelt i orkesterdiket. Ett par månader senare tog man upp Natanael Bergs Engelbrekt igen – den hade haft premiär 1929 – och där fanns Jussi med i den lilla rollen som Biskop Sigge. Järnefelt dirigerade. På höstkanten 1931 gjorde Jussi sin första Wagnerroll, Walter von der Vogelweide i Tannhäuser. Järnefelt dirigerade. I mellandagarna samma år sjöng Jussi Narraboth i Richard Strauss’ Salome. Järnefelt dirigerade. I april 1932 gav Operan Hans Pfitzners Hjärtat, där Jussi sjöng en ung kavaljer och Järnefelt dirigerade. Den var ingen succé och spelades fyra gånger. I mars-april 1933 hade Armas Järnefelt redan tillträtt sin tjänst vid Nationaloperan i Helsingfors, men återvände för åtta avskedsföreställningar. En av dessa var Rangströms Kronbruden med Brita Hertzberg som Kersti och Jussi Björling som Mats. Och därmed har vi redovisat samarbetet mellan Jussi och Armas Järnefelt. För Järnefelt var detta den 2050-onde föreställningen. Det skulle bli cirka tjugo till.

Klicka här för att lyssna på Berceuse, en vaggvisa, inspelad 1928 och dirigerad av Armas Järnefelt

Ett obehagligt intermezzo som förmörkade Järnefelts tid vid Operan var den dispyt som uppstod mellan honom och Wilhelm Peterson-Berger. P-B hade en inbyggd motvilja mot allt utländskt, och han anklagade i hätska ordalag Järnefelt för att gynna finska sångare till förmån för inhemska svenska. Järnefelt stämde P-B för ärekränkning men domstolen dömde till P-Bs fördel, vilket innebar att Järnefelts anseende fick en rejäl törn.


Herbert Sandberg 1933
En trotjänare av stora mått vid Stockholmsoperan var också Herbert Sandberg (1902 – 1966). Han var född i Breslau i Tyskland och var först verksam som repetitör och kapellmästare i födelsestaden och i Berlin, där han var assistent år Leo Blech och Bruno Walter fram till 1926. Det året flyttade han till Sverige och blev repetitör och biträdande kapellmästare vid Stockholmsoperan. 1933 blev han ordinarie kapellmästare och 1946 Hovkapellmästare. Efter pensioneringen 1964 var han, fram till sin död, chefdirigent vid

 

Malmö stadsteater. Trots hög arbetsbelastning, han dirigerade 2149 föreställningar på Operan, hann han med att gästspela utomlands och var även kompositör och översättare av libretton. Han gjorde en betydande insats som vapendragare för svensk opera och uruppförde verk av Lars-Erik Larsson, Hilding Rosenberg, Natanael Berg och Ture Rangström.

Jussi Björlings och Herbert Sandbergs vägar korsades under hela Jussis karriär. Första tillfället var vid Jussis andra premiär: Rossinis Wilhelm Tell den 27 december 1930. Jussi sjöng Arnold, ett oerhört svårt parti, och det bör väl sägas att det egentligen var ansvarslöst av operaledningen att anförtro en sådan roll till en nittonårig nybörjare. Nu gick det ju bra, men risken fanns att han hade knäckt sig. Det dröjde några månader innan de sågs på nytt: vid Operans gästspel i Helsingfors i maj 1931, då Sandberg dirigerade både Don Juan och Engelbrekt. I slutet av september samma år gjorde Jussi sin största Wagnerroll, Erik i Den flygande holländaren, och då presiderade Herbert Sandberg i orkesterdiket, vilket han också gjorde en dryg månad senare när Jussi debuterade i rollen som Almaviva i Barberaren i Sevilla. Det var en av de roller han sjöng flest gånger under Stockholmstiden, 21 gånger. De stötte ihop i Tannhäuser också ett par gånger, och Jussis premiär som Nemorino i Kärleksdrycken leddes av Herbert Sandberg i november 1932. I januari 1933 fick Jussi ta sig an Lenski i Eugen Onegin, återigen med Sandberg vid rodret. Senare samma vår dirigerade han Den vilseförda (La traviata). Dagen före nyårsafton 1933 hade Richard Strauss’ Arabella svensk premiär i Stockholm. Jussi sjöng Elemer och Herbert Sandberg dirigerade.


Affischen för Arabella 30 december 1933

 

Sedan följde Kronbruden, Maskeradbalen, Sadko, Enleveringen ur seraljen, andra akten ur Romeo och Julia vid en galaföreställning, Trubaduren, Madame Butterfly, Rossini i Neapel, Mignon, Mefistofeles, På Sicilien och den 29 augusti 1939, två dagar före krigsutbrottet, La traviata med Hjördis Schymberg som Violetta (finns också utgiven på skiva). Då var Jussi redan gäst, för då var Metropolitan hans hemmascen.

Sedan blev det glesare mellan tillfällena, men Jussi dök ju ändå upp emellanåt och under krigsåren var han  hemmavarande. En Aida i februari 1943 kan noteras, liksom ytterligare en i september samma år. I maj 1944 var det dags för Aida igen och i september Maskeradbalen och ännu en Aida. I april 1945 kom Maskeradbalen upp än en gång men sedan öppnade sig världen och Jussi var fullt sysselsatt ”over there” i flera år. I september 1948 dök han emellertid upp och gjorde en så kallad ”double bill”, både Pajazzo och Cavalleria rusticana samma kväll. Därefter dröjde det nio år innan Jussi och Herbert Sandberg återknöt bekantskapen. Den 27 januari 1957 stod Jussi på Stockholmsoperans scen som Manrico i Trubaduren och glädjen över att återses var nog stor. Efter det förflöt ytterligare tre år och då var det dags för ännu en Trubaduren, den 6 mars 1960.  Detta blev inte bara Jussis sista Trubaduren utan den allra sista operaföreställningen med honom på Stockholmsoperan. Ett halvår senare var Jussi död och sörjdes av en hel värld av operaälskare. Herbert Sandberg gick bort sex år senare. Vi kan i alla fall glädjas åt att det sista samarbetet mellan honom och Jussi finns bevarat i form av en radioinspelning som nu finns utgiven på CD.

Klicka här för att lyssna på Jussi Björling: "De´miei bollenti spiriti" ur La traviata inspelad 1939 under Herbert Sandbergs ledning


Leo Blech
Sandberg hade alltså varit assistent åt Leo Blech (1871 – 1958), och relationen med Blech och hans familj var så stark att han gifte sig med dennes dotter Luise (eller Lisel som hon kallades inom familjen). Leo Blech kom från en judisk köpmanssläkt men hade ingen lust att ägna sig åt handel. Han satsade därför på en karriär som musiker. Han studerade piano och komposition på Musikhögskolan i Berlin och fick därefter en dirigenttjänst vid

Stadttheater i födelsestaden Aachen under 1890-talet. Under sin tid där komponerade han också två operor som han fick framförda där. 1899 – 1906 var han dirigent vid Neues Deutsches Theater i Prag, varefter han flyttade till Kungliga Operan i Berlin där han 1913 utnämndes till Generalmusikdirektor. 1923 – 1926 vidgade han sina uppdrag till att omfatta andra operahus, både i Berlin och Wien, och från 1925 var han också verksam vid Stockholmsoperan, där han debuterade den 4 december med Carmen. Titelrollen sjöngs då för första gången av Gertrud Pålson-Wettergren. Den blev hennes signaturroll och hon sjöng den framgent ett par hundra gånger. Parallellt med verksamheten i Stockholm återvände han till Staatsoper unter den Linden i Berlin, där han verkade till 1937.


Minnesplakett för Leo Blech

 

Då tvingades han fly till Riga och Lettiska Nationaloperan, där han dirigerade fram till 1941. Då hade Tyskland annekterat också Lettland, men Hermann Göring, Hitlers närmaste man, som var en stor kulturvän, såg till att Blech och hans hustru fick ett utresevisum till Sverige, och med hjälp av svenska ambassaden kunde han som enda jude klara sig undan nazisternas förföljelse i Riga. Han var sedan verksam vid Stockholmsoperan under resten av kriget och återvände inte till Berlin förrän 1949. Där dirigerade han på Deutsche Oper fram till 1953.

Under sina år vid Stockholmsoperan dirigerade han 51 produktioner i sammanlagt 483 föreställningar, och i en hel del av dessa sjöng Jussi Björling. Första gången de möttes var den 6 februari 1932 i Barberaren i Sevilla. Jussi hade redan sjungit Almaviva några gånger, då under Herbert Sandberg, och nu fick han träffa dennes mentor. Bara en dryg vecka senare sjöng Jussi för första gången sjömannen i Tristan och Isolde, även nu med Leo Blech som dirigent, och ytterligare en dryg vecka senare gjorde han rolldebut som Hertigen i Rigoletto, som skulle bli en av hans stora roller, även internationellt. Leo Blech dirigerade även här. 1933 gjorde Jussi och Leo Blech La Traviata och Wagners Rhenguldet tillsammans. 1935 var det Beethovens Fidelio som förde dem samman, 1936 Trubaduren och slutligen 1939 gjorde de en föreställning av Aida.

Men därmed var det inte slut. Under 1940-talet gästspelade Jussi i Stockholm, och varje gång han valde Trubaduren var det Leo Blech som dirigerade. Det blev sammanlagt åtta föreställningar, den allra sista den 15 september 1946. Då hade det gått drygt fjorton år sedan de första gången musicerade tillsammans.

Nästa månad skriver Nils-Göran Olve om Nils Grevillius, som var den dirigent Jussi samarbetade allra mest med – i varje fall i inspelningsstudiorna.

Göran Forsling

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2022 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Det tidigare Jussi
 
Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med ett museum på annan plats. 


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi