Månadens Jussi maj 2021

Jussis första utlandsturné, maj 1931, och hans svenska operarepertoar

Efter sin debut på Stockholmsoperan den 21 juli 1930 hade Jussi redan frampå vårkanten följande år åtta roller i ryggsäcken. Flera av dem var ganska obetydliga: Lykttändaren i Manon Lescaut, som var hans första roll, Skalden i Edvin Ziedners Bellman och En vissångare i Charpentiers Louise. Den egentliga debuten – på den här tiden skulle man göra tre debuter i relativt stora roller innan man var fullvärdig operasångare på Kungliga Operan, något som Nils-Göran Olve har skrivit utförligt om i tidigare utgåvor av Månadens Jussi – skedde den 20 augusti som Don Ottavio i Mozarts Don Juan och den 27 december kom debut två som Arnold i Rossinis Wilhelm Tell, en stor och krävande roll som väl egentligen inte var lämplig för en 19-årig nykomling. Bara ett par veckor senare, den 13 januari 1931 kom den tredje, Jonathan i Carl Nielsens Saul och David. Under våren följde så ytterligare två mindre uppgifter: Biskop Sigge i Natanael Bergs Engelbrekt och Ruster i Kavaljererna på Ekeby av Riccardo Zandonai. När Kungliga Operans ensemble i maj åkte till Helsingfors på ett gästspel var det de två sistnämnda operorna som stod på programmet, tillsammans med Don Juan.


Rollporträtt av Forsell som Don Juan
Don Juan var givetvis den opera som tilldrog sig den största uppmärksamheten, speciellt som operachefen själv, John Forsell, sjöng titelrollen. Han var sedan länge känd för sin Don Juan, som han sjungit ända sedan 1898, från 1912 som gäst och från 1924 som operachef. Den 6 november 1928 gav Kungliga Operan en festföreställning av Don Juan med anledning av hovsångarens 60-årsdag (hovsångare blev han redan 1909). Han sista framträdande i rollen var i Riga den 16 maj 1935, då Jussi Björling en sista gång fick fäktas mot sin

läromästare. Men så sent som den 6 november 1938 firade han sin 70-årsdag med att göra rollen som Greve Almaviva i Figaros bröllop, och det blev också hans sista framträdande på Operan. Recensionerna efter Don Juan-föreställningarna i Helsingfors var framför allt fokuserade på Forsells insats. ”Blomsterlavin och stormande jubel mötte Forsell” skrev Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet spädde på med ”Don Juan en hyllningsfest för Forsell”. Resten av ensemblen uppskattades också och Jussi fick även sin beskärda del. Svenskan skrev ”Jussi Björlings tenor lovar gott” medan Stockholms-Tidningen ansåg att han ”formade musikaliskt vackert sitt parti”. Lite mera utförlig var Svenska Pressen, som skrev: ”Jussi Björling har en klingande voluminös stämma som visserligen igår föreföll ett litet grand indisponerad, men dock gjorde ett sympatiskt intryck”. Svenska Pressen var en svenskspråkig aftontidning som utgavs av samma företag som ger ut Hufvudstadsbladet. Den utkom 1921 – 1944 och lades ner av censuren vid krigets slutskede.


Jussi som Don Ottavio i Don Juan 20 augusti 1930

De övriga två operorna på turnéprogrammet förbigicks emellertid med tystnad. I varje fall har inga notiser stått att finna i Björlingmuseets digra arkiv. Och de roller Jussi sjöng var typiska biroller. Det kan emellertid i det här läget vara intressant att undersöka vilka svenska operor som Jussi Björling medverkade i under sin tid som fast anställd vid Stockholmsoperan. Det rör sig om fem stycken, om man räknar in även Kavaljererna på Ekeby, som visserligen är komponerad av en italienare men ämnet är så helsvenskt man kan begära.

Den tidigaste roll med svensk anknytning som Jussi studerade in var Biskop Sigge i Engelbrekt. Operan var komponerad av Natanael Berg (1879 – 1957). Förutom att han var kompositör var han också en betydande musikadministratör. Han var grundare och förste ordförande i Föreningen Svenska Tonsättare (FST) från 1919 och förste ordförande i Stim från 1923. Dessutom försörjde han sig som veterinär, parallellt med sitt komponerande. Efter hans död

 

föll hans verk i glömska och det är först under slutet av 1900-talet som en del av hans kompositioner har tagits till nåder – i varje fall på skiva. Han komponerade flera operor, däribland en om den heliga Birgitta. Den mest framgångsrika var emellertid Engelbrekt, som även med framgång spelades i Tyskland.  Den handlar om frihetshjälten Engelbrekt som ledde upproret mot Erik av Pommern på 1300-talet. Ett patriotiskt ämne som låg lite i tiden. Berg kontaktade Erik Axel Karlfeldt och bad honom att skriva librettot till operan. Karlfeldt studerade det utkast som Berg hade skrivit men avböjde sedan med orden ”doktorn klarar nog den saken bäst själv". Och därvid blev det. Operan fick sin premiär den 21 september 1929. Armas Järnefelt dirigerade, för dekor och kostymer stod Jon-And och titelrollen sjöngs av Einar Larson, som för övrigt medverkade i alla de 23 föreställningar som gavs fram till 1943. Då spelades endast en scen ur akt III som en del av en festföreställning med anledning av Föreningen Svenska Tonsättares 25-årsjubileum. Jussi sjöng rollen som Biskop Sigge tre gånger våren 1931, två i Stockholm och den tredje vid gästspelet i Helsingfors.

Samma vår tog han sig också an Ruster, en av kavaljererna i Kavaljererna på Ekeby. Operan bygger på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och den komponerades 1924 av Riccardo Zandonai och uruppfördes den 7 mars 1925 på La Scala i Milano med Arturo Toscanini som dirigent. 


Scenografi ur Kavaljererna i Ekeby,akt 1, Milano 1925.Exotiskt! Bilden förvaltas av Archivio Storico Ricordi

 

Stockholmsoperan fick kännedom om verket och beslöt att få uppföranderättigheter för att sätta upp den som en hyllning till Selma Lagerlöf i anslutning till hennes sjuttioårsdag. Man lyckades också få göra en del ändringar av texten för att göra handlingen och miljön mindre exotisk, och Selma Lagerlöf blev själv anlitad för det arbetet. Bland annat blev Ekeby en riktig värmländsk herrgård i stället för det ståtliga palats som La Scalavarianten innehöll. Dessutom lade man till flera mindre roller som inte fanns i det ursprungliga librettot, däribland Ruster, den roll som Jussi sjöng vid 12 tillfällen, däribland vid gästspel i Helsingfors och Riga. Den svenska premiären den 20 november 1928 dirigerades av tonsättaren själv och i de ledande rollerna hördes Einar Beyron som Gösta Berling, Brita Hertzberg som Marianne och Kerstin Thorborg som Majorskan på Ekeby. Regissör var Gustaf Bergman, gift med Kerstin Thorborg, och operan blev en stor framgång. Fram till den 2 mars 1936 gavs den 34 gånger men sedan försvann den från repertoaren. Ett flertal avsnitt ur operan spelades in på skiva med originalsolisterna. Vid mitten av 1990-talet togs den upp på nytt av Värmlandsoperan (var annars?) med premiär den 28 december 1994. Ann Sigurdson sjöng Marianne, Margareta Hallin var Majorskan och Lars Cleveman spelade Gösta Berling. Han spelade också in ett par arior på CD.

1932 var det dags för nästa svenska opera. Det var Hilding Rosenbergs förstlingsopera Resa till Amerika, som handlar om emigrationen på 1800-talet. Librettot var skrivet av Alf Henrikson och i rollerna som Hon och Han hördes vid premiären den 24 november 1932 Helga Görlin och Joel Berglund. Jussi sjöng Pråmkarlen och Rosenberg själv dirigerade. Operan blev ingen succé. Den spelades fem gånger och har aldrig tagits upp igen. En orkestersvit med musik ur operan har emellertid blivit ett omtyckt konsertnummer, framför allt Järnvägsfugan. Tonsättarkollegan Kurt Atterberg hade i sin recension i Stockholms-Tidningen många kritiska och ironiska saker att säga om både det dramatiska och musikaliska. Han hade visserligen en del gott att säga om välklingande orkesteravsnitt – säkerligen den musik som senare fann vägen till den nyssnämnda orkestersviten – men generellt sett fick operan tummen ner. Bland annat skrev han följande: ”… dessa herrar [har] haft olyckan … att endast hämta intryck av … operalitteraturens mästerverk … men att de tyvärr ej åtnjutit förmånen att erhålla den för operaskrivande personer så oändligt nödvändiga erfarenheten som består i att höra dåliga operaverk – och lära av dess fel.” Med själva framförandet var han emellertid nöjd. Både Görlin och Berglund fick rosor, och den sistnämndes ”härliga stämma bar faktiskt upp hela verket”, medan ”Jussi Björling och Leon Björker voro välsjungande och välklingande bifigurer”.


Scenbild från Resa till Amerika 24 november 1932. Jussi med Joel Berglund och Helga Görlin

 

 

Ture Rangström blev tidigt fascinerad av August Strindberg och fick till och med möjlighet att träffa sin idol några gånger. Efter Strindbergs bortgång komponerade han sig första symfoni med undertiteln ”August Strindberg in memoriam”. Den blev färdig 1914 och året därpå fullbordade han sin opera Kronbruden, som är en tonsättning av Strindbergs pjäs från 1901, men sista akten är struken. Den uruppfördes i Stuttgart 1919 och fick sin svenska premiär på Stockholmsoperan den 30 november 1922. Huvudrollerna Mats och Kersti sjöngs då av Oscar Ralf och Göta Ljungberg. 1927 tog Brita Hertzberg över rollen som Kersti men Ralf fortsatte fram till och med 1932. I april 1933 tog Jussi Björling över rollen som Mats, men det blev bara tre föreställningar. Efter det dröjde det till 1940 innan Kronbruden återkom på repertoaren, då med Einar Beyron som Mats. Han och hustrun Brita Hertzberg sjöng operan sporadiskt under hela 40-talet, sista gången den 23 januari 1949 vid en minnesföreställning med anledning av 100-årsdagen av August Strindbergs födelse. Tio år senare gjordes en nyuppsättning av operan med anledning av 110-årsdagen av Strindbergs födelse. Regissör var Lars Runsten och i huvudrollerna hördes Lars Billengren och Aase Nordmo-Lövberg. Den blev dock inte långlivad. Efter 4 föreställningar i tät följd lades den till handlingarna. 1990 gjordes emellertid en TV-version med regi av Inger Åby. Om föreställningen den 6 april 1933 skrevs i en osignerad notis av okänt ursprung: ”Ny för kvällen var Jussi Björling som Mats. Hans veka stämma, ljus och skimrande som en nordisk sommarnatt, förenade sig med den litet blyga och fumliga aktionen till en helhetsverkan, som i denna roll blev just vad den skulle vara.” Kurt Atterberg var på plats även då och han var mycket positiv till operan, som enligt honom var ”vår svenska operalitteraturs främsta verk!” Jussis insats föll emellertid inte Atterberg på läppen: ”Jussi Björling efterträdde hr Ralf i den manliga huvudrollen, men han hade ej ännu tagit sin ’Mats’ ur skolan. Eller, kanske rättare sagt. Det verkade som om Kersti tagit sin Mats direkt ur skolan. Herr Björling blir nog bra med tiden – får man hoppas.”

Så är vi då framme vid den femte och sista svenska operan för Jussi Björlings del. Det var Kurt Atterbergs Fanal, som blev en riktig långkörare. Mellan den 27 januari 1934 och den 8 januari 1948 spelades den 29 gånger på Stockholmsoperan, samtliga gånger med Helga Görlin som Rosamund och vid 24 tillfällen med Jussi Björling som Martin Skarp – sista gången så sent som 28 augusti 1939 då Jussi redan lämnat Stockholmsoperan för Metropolitan och återkom som gäst. Under en handfull föreställningar på 1940-talet tog Set Svanholm över rollen.


Jussi som Martin Skarp den 27 januari 1934

 

Att Fanal var en succé framgick tydligt av recensionerna, både i dagspress och andra publikationer. Sånär som på hos Kajsa Rootzén i Skådebanan gick också Jussi hem med dunder och brak. Han ”låter nog lika bra – ibland rent av väl så bra som [Einar] Beyron. Men han har … ännu alltjämt oroande långt igen till dennes sceniska säkerhet och nyanserade dramatiska karaktäriseringskonst.”

Gösta Rybrant i Aftonbladet hade en helt annan uppfattning: ”Jussi Björling hade sitt livs roll som Martin Skarp. Så italienskt sugande sensuellt har han kanske aldrig sjungit som i denna tysk-österrikiska opera med svensk musik.” Patrik Vretblad i Social-Demokraten tänkte i samma banor: ”Som Martin Skarp hade Jussi Björling en vokalt glänsande afton, hans stämma utvecklade en sydländsk brio och hans rollgestaltning i övrigt var väl genomförd.” I Svenska Dagbladet var Moses Pergament lika nöjd: ”Urpremiären blev en storartad seger för tonsättaren och alla medverkande. Jussi Björling utvecklade ett intensivt välljud.” Höd. i Sydsvenska Dagbladet var också helt betagen: ”Jussi Björling har kanske aldrig sjungit så bra som i sitt första stora parti, då han som bödelssonen Martin Skarp bönfaller de upproriska bönderna om att slippa fortsätta bödelns blodiga yrke.” Så även Teddy Nyblom i Scenen: ”Jussi Björlings] tenor blomstrar i högsommarprakt.”

Även Curt Berg i Dagens Nyheter var tillfredsställd: ”Det unga paret hade i Helga Görlin och Jussi Björling fått mycket goda framställare. Särskilt den senare sjöng hela kvällen överdådigt; den modererade kraft med vilken han angrep sin svåra uppgift och den musikaliska smak han visade i frasering och diktion kunde tjäna som exempel för åtskilliga av hans kolleger.” Stockholms-Tidningens H. A-r., slutligen, lyfte också fram ungdomarna: ”Av de uppträdande gjorde framför allt Jussi Björling som Martin Skarp, bödelns son, och Helga Görlin som prinsessan stor och berättigad succé. Björlings roll är pjäsens bärande parti och sångaren, som flera gånger knep applåder för öppen ridå, sjöng med en fasthet och glans över stämman som imponerade.” Det skall tilläggas att vid den andra föreställningen, den 29 januari, sändes den tredje akten i radio, och från den finns fragment bevarade.

I december 1957 gjordes en nyinstudering med anledning av Kurt Atterbergs 70-årsdag. Svanholm sjöng Martin Skarp även då och Eva Prytz var hans älskade Rosamund. Men den produktionen blev ännu kortvarigare än Kronbruden – det blev bara två föreställningar. Lyckligtvis sändes premiären i radio och det finns en piratinspelning som jag har lyckats få tillgång till. Jussis studioinspelning av Martin Skarps aria är givetvis en värdefull klenod, liksom fragmenten från den ovan nämnda radiosändningen.

Klicka här för att lyssna på Jussis aria i Fanal, inspelad i studio 4 mars 1935

Mera information om Fanal finns på Månadens Jussi januari 2014, där sällskapets tidigare hedersordförande Lars Hemmingsson berättar. Han hade för övrigt insideskunskap om operan eftersom han medverkade som statist vid nyinstuderingen 1957.

Göran Forsling

Klicka här för kronologisk lista för Månadens Jussi t o m januari 2019

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 275 kr för 2021 om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Jussi-statistik

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis inspelningar

 

Klicka här för att komma till förteckningar över Jussis framträdanden


 

Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

Klicka på resp. flagga.

 

 

 


Våra favoritinspelningar med Jussi

Gå till Arkiv för att lyssna på de insattas favoritinspelningar med Jussi


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

 

Jussi Björlingmuseet stänger

Museet stänger officiellt den 1 januari 2021 och kommer senare att ersättas med en utställning på annan plats. Det finns dock möjlighet att under januari månad besöka museet.

Om ni planerar ett besök kontakta först på telefon 0243-74240 eller e-post jussibjorlingmuseet@borlange.se


Jussitips

Länk till Aktuellt om Jussi