Månadens Jussi
Konserten i Carnegie Hall 24 september 1955
Carnegie Hall är det legendariska konserthuset på Manhattan i New York som invigdes 1891 och bekostades av finansmannen Andrew Carnegie. Vid invigningen var Peter Tjajkovskij gästdirigent.
Huset har flera konsertsalar där den största hallen rymmer c:a 2800 platser. I över hundra år har Carnegie Hall varit en av världens mest kända musikaliska institutioner för både klassisk-, jazz- och populärmusik och cirka 250 föreställningar äger rum här varje säsong.
Här har alla de stora legendariska operasångarna uppträtt t.ex. Enrico Caruso, Beniamino Gigli, Jussi Björling, Maria Callas, Lily Pons, Renata Tebaldi, Leontyne Price, Montserrat Caballé, Placido Domingo och Luciano Pavarotti.
Jussi i Carnegie Hall
Jussi framträdde i Carnegie Hall 15 gånger åren 1937-1959 och gjorde sin USA-debut här som tenor den 28 november 1937. Tio av dessa konserter finns mer eller mindre inspelade och utgivna på cd.
En av de mest legendariska konserterna som Jussi gjorde i Carnegie Hall ägde rum den 24 september 1955 som blev en makalös upplevelse och Jussi sjöng hela tio extranummer. Hela konserten blev inspelad och utgiven på cd.
Skivomslaget till vänster är RCA Victors original-LP från 1955 med 16 nummer från konserten i Carnegie Hall 24 september 1955. Det högra skivomslaget är RCA:s cd Jussi Björling reDiscovered från samma konsert utgiven 2003 kompletterad med ytterligare nio nummer från konserten. Den innehåller således 25 nummer.
Jussis halsproblem.
Jussi hade inte uppträtt i USA under ett och ett halvt år. Inför konserten var kritikerna och publiken därför mycket spända på i vilken kondition Jussis röst var efter den långa bortavaron.
Det kan vara av intresse att känna till att det fanns en verklig orsak till varför Jussi inte framträdde i USA under ett och halvt år (från januari 1954 till september 1955) och varför han var så efterlängtad vid sin comeback i Carnegie Hall den 24 september 1955.
Fram på senhösten 1953 började Jussi få stora problem med halsen och redan i mars samma år fick han ställa in den sedan länge planerade debuten på Operan i Paris den 12 mars 1953. Men så småningom släppte infektionen och under våren och sommaren 1953 var han flitigt i elden med konserter i Sverige och England. Han gjorde också flera framträdanden på Stockholmsoperan där han bland annat för första gången sjöng mot Birgit Nilsson i Tosca den 25 september.
Efter Cavalleria Rusticana och Rigoletto i början av februari 1953 hade Jussi överhuvudtaget inte framträtt på Metropolitan men den nye operachefen Rudolf Bing hade engagerat Jussi för att öppna säsongen på Met den 16 november med Faust mot Victoria de los Angeles som då sjöng för första gången tillsammans med honom.
Efter denna premiär, som blev en stor succé, började Jussi känna av sin hals och under sista föreställningen i mitten av december fick han ersättas av en annan tenor efter första akten.
Jussi reste direkt till Sverige för konvalescens och återvände till USA i slutet av januari 1954. Efter en föreställning av La Bohème på Met med Licia Albanese och Robert Merrill började Jussi känna sig krasslig i halsen igen. Han tillbringade därefter några veckor hos familjen Wenner-Gren på Bahamas för att försöka bota sin luftrörskatarr och komma i form till Trubaduren i Miami i Florida som skulle ha premiär den 27 februari.
Trots konvalescensen på Bahamas hade luftrörskatarren inte släppt sitt grepp och Jussi fick efter en föreställning på Miami Beach Auditorium inställa de två följande föreställningarna och återvände till Sverige.
I slutet av april var Jussi och halsen i prima form och turnerandet kunde återupptas med konserter i Sverige, Europa och Sydafrika. Ända fram till 30 december var det full fart konsertverksamheten som fortsatte under hela våren och sommaren 1955 med bland annat en komplett studioinspelning i Rom av Aida med Zinka Milanov.
Jussis succé-comeback i USA
Först i slutet av september 1955 skulle Jussi återvända till USA för en turné som skulle vara ända fram till slutet av april 1956. Det var en mycket efterlängtad Jussi som inledde sin USA-turné med konserten i ett utsålt Carnegie Hall den 24 september 1955. Kritiker och publik var mycket spända över i vilken kondition Jussi röst var. Skulle hans röst ha förlorat något av sin forna glans efter den svåra halskatarr som besvärat honom under så lång tid?
Men varken publiken eller kritikerna skulle bli besvikna. Jussi möttes av ovationsartade hyllningar och jubel, och de konstaterade att hans röst var lika magnifik som någonsin. Publiken jublade vilt och Jussi sjöng hela tio extranummer. Sammanlagt omfattade konserten 25 nummer!
Att konserten blev en succé framgår av nedanstående recensioner från svenska och amerikanska tidningar!
Amatörbilden på Jussi är den enda som finns tillgänglig från konserten i Carnegie Hall.
Klicka en gång på nedanstående recensioner och sedan ytterligare en gång på nästa bild så förstoras texten ytterligare.
Recensioner i amerikanska tidningar
Nedanstående tidningsurklipp från ledande amerikanska tidningar finns översatta till svenska om du scrollar förbi urklippen.
Klicka en gång på nedanstående recension och sedan ytterligare en gång på nästa bild så förstoras texten ytterligare.
Carnegie Hall 24 september 1955
Översättning av de amerikanska tidningarnas recensioner:
New York Times
Björling tillbaka
Tenor ger konsert i Carnegie Hall
Av John Briggs
Jussi Björling, tenor, återkom efter en frånvaro på ett och ett halvt år och gav konsert i Carnegie Hall på lördagskvällen. Björling hade inte varit i USA sedan 13 mars 1954. På grund av återkommande attacker av luftrörskatarr avbokade han sina engagemang för resten av spelåret och återvände till hemlandet Sverige.
En fulltalig publik mötte upp i Carnegie Hall för att utröna hur hans röst mådde efter frånvaron från New York. De kunde glädjas åt att den inte förlorat något av sin forna glans och att Björlings röstkontroll var om möjligt ännu mera fulländad än tidigare.
En speciell tjusning med Björlings röst är jämnheten och fastheten över hela det stora röstomfånget. Hans sång har den egenskap som italienare kallar ”raccolto”, som betyder ungefär kompakt och välfokuserad. För att åstadkomma särskilt dramatiskt eftertryck kan han någon enstaka gång sjunga en ton som är så ”öppen” att den är på gränsen till skrikig; men detta görs som en kalkylerad risk, inte för att sångaren inte vet bättre.
Björling hanterade med lätthet de avsevärda svårigheterna i Il mio tesoro. De långa utdragna fraserna och de svåra löpningarna klarade han utan märkbar ansträngning, liksom de stora sprången i avsnitt som nunzio vogl’io tornar. Det var ett kultiverat framförande av en av de mest krävande ariorna i repertoaren.
I sånger av Beethoven, Schubert och Strauss sjöng Björling med lika stor uttrycksfullhet och tonal skönhet. Sånger av Grieg och Sibelius tillhörde aftonens höjdpunkter.
Det fanns smärre brister. Det finns en uppåtgående fras i Svarta rosor av Sibelius där han har för vana att sjunga aningen i överkant. Han gjorde det igen på lördagskvällen.
Och under en verklig föreställning skulle dirigenten bli ytterst olycklig över de fermater som Björling lade in i Blomsterarian ur Carmen. Detta var emellertid bagatellartade brister under en afton med ypperligt musicerande.
Björling hälsades välkommen tillbaka till New Yorks musikliv med jubel som nådde nästan fotbollsstadionproportioner. Han sjöng extranummer efter varje grupp av sånger på programmet.
Saturday Review
Hjältetenorklanger i Björlings röst numera
Svenske tenoren varmt mottagen vid återkomsten till Amerika
Av Irving Kolodin
New York 8 oktober. – Lite rundare om midjan men han är förbluffande lik den man som gjorde sin debut i denna sal för så där 15 år sedan. Jussi Björling återvände till det amerikanska musiklivet efter att ha varit frånvarande sedan i mars 1954, med en konsert i Carnegie Hall i slutet av september. Den publik som fyllde salen hälsade den svenske tenoren med osedvanlig värme när han uppenbarade sig och det dröjde flera minuter innan han kunde sjunga sin första avdelning.
Hans program omfattade sånger från Beethovens Adelaide till Sibelius’ Svarta roser (sic) med operaarior inströdda som frikostiga extranummer. För dessa öron klingade Björlings röst lika fint som någonsin – en aning mindre briljant kanske än under hans ungdomliga storhetstid men med en glans och mjukhet som är så karakteristisk för den senare delen av hans karriär.
Det var faktiskt en uppenbarelse att höra honom sjunga Traum durch die Dämmerung och Cäcilie (båda naturligtvis på tyska) och konstatera att Björlings röst fått en anstrykning av hjältetenorklang som fick oss att se honom som en junior-Melchior.
Det är inte troligt att han skulle offra den vigör och smidighet som man beundrar i Faust eller Don Carlo, Bohème, Carmen och Trubaduren för att utveckla den kraft som behövs för Tristan eller Ring-dramerna, men det är ingen tvekan om att han skulle vara en suverän Lohengrin eller Walther i Mästersångarna om han skulle vara intresserad av det. Med tanke på bristen på tyska tenorer skulle det kunna vara ett projekt att beakta för Björling innan han avslutar sin alltjämt blomstrande karriär.
Musical America
Jussi Björling, tenor
Carnegie Hall 24 september
Efter att ha varit borta från Förenta Staterna i mer än ett år återvände Jussi Björling och fann en lojal och tumultartat entusiastisk publik som väntade på honom vid denna konsert. Han föreföll att ha återhämtat sig fullständigt från den indisposition som besvärat honom tidigare och han var på gott humör. Programmet var frikostigt späckar med operaarior och mer av den varan bjöds som extranummer. Det var i dem som Björling sjöng allra bäst. Han smekte fram de oändliga fraserna i Il mio tesoro med utsökt skönhet; han sjöng La fleur que tu m’avais jetée med passionerad intensitet; och hans framförande av Turiddus Addio var lika effektfullt dramatiskt som vokalt. Även om rösten inte alltid klingade ut med sin vanliga frihet vid höjdpunkterna hanterade han den mästerligt och många toner hade en himlasträvande skönhet som fick publiken att jubla vilt, ibland innan Björling ens slutat sjunga. I Rêve ur Manon formade han fraserna med en känslighet som motsvarade den spindelvävstunna röstklangen. Björling är ännu mer spännande när han sjunger pianissimo än när han sjunger fortissimo.
Konserten inleddes med sånger av Beethoven, Schubert och Richard Strauss, som inte tolkades lika övertygande. Den frihet i tempo och frasering som var helt acceptabel i ariorna fungerade inte lika bra i sånger som Traum durch die Dämmerung eller Die böse Farbe och inte heller nådde Björling fram till själva essensen i sångerna på samma sätt som i ariorna. Sångerna av Sibelius och Grieg längre fram i programmet var mera djuplodande. Publiken kunde uppenbarligen inte få nog och Björling tillgodosåg leende deras önskemål med många extranummer. Frederick Schauwecker ackompanjerade. R.S.
New York Journal – American
Björling varmt hyllad i Carnegie Hall
Av Miles Kastendieck
Att det bara finns en Björling stod omedelbart klart så snart som den svenske tenoren började sjunga igen i Carnegie Hall på lördagskvällen. Han mottogs med värme vid sin entré men de applåder han fick lite senare var ännu varmare. När pausen kom var publikens jubel lika starkt som applåderna.
När det gäller vokal glans och teknisk fulländning leder Björling fortfarande bland samtida tenorer. Att han först och främst är operasångare och i andra hand romanssångare stör föga publiken. Hans förmåga att förmedla glädje till publiken är det som räknas. Några exempel på förstklassig sångkonst fick alla att inse att han är i toppform.
Programmet var ägnat att tilltala den breda publiken. Han började med Beethovens Adelaide, en av hans favoriter, bjöd på Schubert och Richard Strauss, sprängde in en populär aria, och spädde på med lite Grieg och Sibelius. Frederick Schauwecker ackompanjerade acceptabelt.
Om Björling verkade lite reserverad i Schubert fångade han det väsentliga i Strauss desto bättre. Om Blomsterarian ur Carmen bara lät hyfsat i hans tolkning var däremot drömmen ur Manon desto mera utsökt sjungen. Han visade känsla för Sibelius också. Han tog sig smaklösa friheter i ariorna; men bortsett från en viss tendens att sjunga i överkant sjöng han rejält och fullödigt. Det var ett rent nöje att bara höra en så superb röst hanteras med sådan expertis.
Traum durch die Dämmerung, R. Strauss, 3:00
En ferment les yeux, Massenet, 3:43
E lucevan le stelle, Puccini, 3:02
Jussi som konsertsångare
Under åren i Sverige i början av sin karriär, och även när han började sjunga opera på ledande scener runt om i Europa, var Jussi Björling en operasångare som ofta gav konserter. När han 1937 kom till Amerika insåg han att konserter var ekonomiskt mer lönande och det var på en konsert i Carnegie Hall den 28 november 1937 som Jussi gjorde sin debut i USA som tenor.
I mitten av 1940-talet hade Björlings konsertprogram börjat få en fast form. Han brukade börja med tyska romanser av tonsättare som Beethoven, Schubert, Richard Strauss eller Hugo Wolf, och sedan fortsätta med flera operaarior.
Till de populäraste ariorna på hans konsertrepertoar hörde flera av dem som fanns med den vid Carnegie Hall-konserten 24 september 1955. Man konstaterar snabbt med vilken lätthet Jussi kunde gå från mjukheten i Drömmen ur Massenets Manon till den mer dramatiska uttrycksfullheten i Addio alla madre ur Mascagnis Cavalleria rusticana.
Man kunde nästan alltid vara säker på att Jussis konserter skulle innehålla en grupp nordiska sånger av tonsättare som Sibelius, Grieg, Peterson-Berger och Sjöberg. Där fanns också populära italienska sånger liksom brittiska och amerikanska örhängen som d’Hardelots Because, Glovers Rose of Tralee eller Stephen Fosters hyllning till en flicka som hette Jenny med det ljusbruna håret.
Jussis år i Förenta Staterna, både som barn och, senare, som vuxen hade gjort att han behärskade engelska mycket bättre än de flesta andra utländska gästartisterna. Hans förmåga att sjunga på flera språk och musikstilar gjorde en Jussi Björlingkonsert, som denna, till en makalös upplevelse.
Jussi och Frederick Schauwecker
